"Det sägs att ovan molnen lyser himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den"

Ibland undrar jag om inte livet bara är ett helvete man måste ta sig igenom för att komma till någonting bättre. Men mina funderingar går inte ihop riktigt med tanke på att en del människor på jorden trots allt anser att de är väldigt lyckliga. Varför måste vissa gå igenom ett bra mycket större helvete än andra? Varför drabbas en del aldrig av någonting medan andra får ta den ena motgången efter den andra -den ena dessutom bra mycket tyngre och värre än den andra. Varför är jag en av dem som tycks ha det största helvetet att gå igenom innan jag får bli lycklig? Är det kanske så att ju mer jag klarar av att ta i detta liv desto bättre kommer jag att få det i nästa? Eller är det som jag egentligen tror och alltid har trott -att efter detta helvete finns det inget mer, det är inte ens svart...det är/finns ingenting...