Någonstans på vägen glömde jag även hur det är att verkligen leva, hur det är att känna glädje och lycka. Hur det är att älska och älskas. Någonstans på vägen tappade jag även bort det allra viktigaste, nämligen mig själv...

Jag har gråtit och gråtit men inga tårar kan någonsin ta bort smärtan jag känt och känner. Jag har svurit och svurit men inte fixat det.