Just nu går jag bara hemma och väntar. Men antar att det är lika bra att vänja sig för det lär väll bli den första väntan av många. Den här gången väntar jag på att min bror (som har den sjukdom jag nämnt i tidigare inlägg) ska få svar från sjukhuset. När han fick diagnosen så gjordes (förhoppningsvis) ett s.k. anlagsbärartest. Det är detta test de på sjukhuset ska se om de hittar i arkiven. Om de gör det kan de sedan ta ett blodprov på mig och jämföra. Men om de inte hittar det så måste man börja med noll på mig och utreda och det tar över ett halvår. Så jag hoppas verkligen att de får tummarna loss snart på sjukhuset och tittar efter om de har testet eller inte. Min bror ringde i måndags och de skulle höra av sig inom några dagar. Men hur många är några dagar för dem egentligen? Blir så himla stressad av att bara få gå och vänta. Önskar att man på något sätt skulle kunna få veta om man överhuvudtaget kommer att bli mamma.

 

Annars händer inte mycket, jobbar om dagarna. Men det är tufft, de tre första dagarna gick det bra denna veckan. Ja, när jag var på jobbet då men sen hemma kommer alla tankar igen. Sen torsdagen gick sådär, då var jag trött och disträ. Och fredagen var jag på kurs och då var det på något sätt lättare att koppla bort tankarna. Men jag märker att jag börjar bli mer och mer disträ. Frågar efter saker som ligger rakt framför mig, säger fel, svarar fel på frågor, glömmer vart jag lägger saker o.s.v. Måste tänka på annat. Men vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om det visar sig att jag aldrig kan bli mamma.

 

Får avsluta med en liten sommarbild så att man åtminstone blir lite gladare i allt det deppiga, mörka.