Idag är en sådan där dag när jag bara måste få skriva av mig lite. Blir så trött på att inte få någon förståelse alls från folk i ens närhet som vet vad man går igenom (det är väldigt få som vet vad vi går igenom och jag är för tillfället inte sugen på att berätta för fler folk). Nu menar inte jag att folk ska förstå hur människor som vi som går igenom det här med ofrivillig barnlöshet känner. Men man kan väll försöka att förstå och framför allt tänka på vad man säger.

 

Fick reda på att en nära kompis som har ett barn sen innan är gravid igen. Och hon skrev hur orolig hon är nu eftersom hon har hört att har man varit gravid en gång så kanske man aldrig blir graivd igen, detta kanske är våran chans skrev hon. Förstod inte riktigt hur hon tänkte där, jag har också hört om folk som varit gravida en gång och sedan inte lyckats bli gravida igen. Men hon har ju blivit gravid igen... Och jag förstår att hon känner en oro för hur det ska gå, det gör nog de flesta som är gravida. Men hon har ett barn sen innan och hon har blivit gravid igen!

Och det som gör mig arg är inte att hon känner sig orolig utan hur hon bemöter mig när jag berättar om min oro. Varje sak jag säger/skriver bemöter hon med ett motsvar/motfråga (ingenting om att hon förstår att jag är orolig) Hon frågade mig hur jag mår. Jag svarade att jag inte mår så bra eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer att kunna bli gravid. Då sa hon att "kan ni inte göra provrörsbefrukting?" Jag svarade att det ska vi men att chansen bara är ca 30% varje gång att lyckas (ännu mindre med PGD), och att chansen att bli gravid på 3 försök är ca 60-65% (tror det är något sådant med PGD). Då säger hon att "ja, men det är ju över 50% chans". Jag försöker förklara för henne att en del aldrig lyckas blir gravida genom IVF och att jag läser många bloggar med tjejer som inte har lyckats. Då svarar hon att "Ja, men ni måste ju försöka iallafall". Det är väll klart som f*n att vi ska försöka men jag måste väll ändå ha rätt till min oro?! (Detta sa jag inte utan tänkte bara). I det ögonblicket insåg jag att jag aldrig kommer kunna prata med denna vän om detta. Och det som gör mest ont är att hon är den vän jag känt i flest år och i stort sett min enda barndomsvän, min närmaste vän helt enkelt. Jag trodde jag skulle kunna prata med henne men det går inte. Och jag vill inte förlora henne som vän. Men en person som förväntar sig att jag ska förstå hennes oro över att få missfall (hon som faktiskt varit gravid och fött ett barn) men som inte kan förstå min oro över att aldrig kanske ens kunna bli gravid, nää en sådan person klarar jag faktiskt inte av just nu. Och det smärtar något otroligt för det känns inte som att jag har någon jag kan prata med. Eller jag har bloggen och alla läsare men jag skulle vilja kunna prata med någon i min närhet, IRL.

 

Börjar bli orolig för sjukhusbesöket i december också. Tänk om de hittar ännu fler fel på mig? Skulle inte förvåna mig det minsta. Jag skulle vilja skruva fram tiden ett par månader, till mars månad ungefär. Hade varit skönt att få sätta igång med IVF:en nu. Även om den inte skulle lyckas är vi ju iallafall igång och det är det viktigaste just nu (ja förutom att få bli gravid då).

 

Nu känner jag mig ännu deppigare än vad jag redan var innan. Menmen, har ju fått skriva av mig lite. Nu ska jag ta hand om tvättem och sedan krypa ner i soffan och kurera mig. Har feber, är förkyld, har ont i huvudet och mår illa :(

Ha det bra alla kämpar därute. Tack för att ni finns, ni som förstår mina tankar och min oro. Styrkekramar till er!