Känns som att jag just nu är ett enda virrvarr av negativa tankar. Orkar inte, vill inte, borde inte. Jag försöker verkligen tänka positivt, att allt kommer att ordna sig till det bästa och att även jag kommer att få bli mamma. Men det är så svårt. Sen klickat jag in på massor av olika IVF-bloggar och då blir jag ännu mer negativ. Vet att man inte kan dra några slutsatser om hur det kommer att gå för egen del genom att läsa andra IVF-bloggar. Men det känns som att de som inte har lyckats bli gravida genom IVF (många som gjort fler än 3 försök utan att lyckas) är så många fler än de som har lyckats. Jag har inte ens gjort en första IVF och mår skit, förstår inte hur ni som har gjort flera IVF orkar (rent psykiskt alltså). Jag beundrar er och alla andra som kämpar något enormt och jag känner så med er alla <3 Jag har haft en hel del motgångar och dystra besked genom livet men det här är det absolut värsta jag någonsin gått igenom.

 

Har läst olika liknelser kring ofrivillig barnlöshet. Bl.a. någon som liknade det vid en lång bergochdalbana som man aldrig vet när man får kliva av. Jag skulle vilja likna denna resa vid att bli inslängt i en tvättmaskin. Det är hela tiden en kamp för att hålla sig ovanför vattenytan (för att kunna andas). Så länge tvättmaskinen snurrar på i vanlig takt så går det ändå (även om det är svårt). Men plötsligt drar centrifugreringen igångoch allting snurrar mycket snabbare. Det blir nästan omöjligt att hålla sig ovanför vattenytan och man slutar för en stund att andas. Just nu skulle jag nog säga att centrifugen är igång för min del och jag hoppas att min tvättmaskin snart kommer att snurra i vanlig fart igen så att jag kan ta några små andetag igen. Men stannar helt det gör inte min tvättmaskin -inte förrän den dag jag får bli mamma. Och då kommer antagligen en annan tvättmaskin att dra igång -en tvättmaskin fylld med fart och fläkt och framför allt fyllt med glädje och lycka :)