Dagarna rullar på. Tycker faktiskt att veckorna går ganska fort just nu men samtidigt känns det som oändligt lång tid kvar innan jag kan sätta igång med IVF. Är som sagt glad om jag kommer få sätta igång innan nästa sommar men just nu känns det inte ens som att det är akutellt. Ringde till genetikavdelningen på Uppsalas sjukhus i torsdags. Ville höra vad som menas med att de gör en bedömning av min remiss. Trodde redan det var klart att jag skulle lämna ett blodprov för att sedan kunna sätta igång med IVF. Tyvärr kunde inte sköterskan ge mig svar som jag blev klokare av. Hon sa att en läkare gör en bedömning av remissen för att se hur de ska gå vidare. Och hon trodde att "kanske var en bedöming av min remiss gjord" (men hon visste inte). Sen sa hon även att de har mycket att göra just nu och är underbemmande. Så jag frågade om de kan följa vårdgarantin, det kunde hon inte heller svara på utan sa "i vissa fall kan vi det och i vissa inte". Det beror tydligen på hur prioriterat de tycker att ärendet är. Med min vanliga tur så gissar jag på att min remiss hamnar underst i högen med papper. FIck iallafall numret till en annan sköterska som jag ska ringa imorgon och som förhoppningsvis kan svara lite mer på mina frågor.

 

Har fått min första mens sen jag slutade med mina p-piller (i mars). Eller jag tror att det var mens iallafall, varade bara i två dagar, var inte speciellt mycket och såg inte riktigt ut som mens. Hade iallafall värk i vänster sida av magen häromdagen. Har aldrig kunnat känna av min ägglossning så vet inte om det var den. Har ju pco så har inte ägglossning speciellt ofta (eller har man det alls om man har pco? Har dålig koll på det där.)

 

På onsdag har jag medarbetarsamtal med min chef, har tänkt att jag ska berätta om min situation då. Vill att hon ska veta så att jag inte behöver ta det sen när det väll är dags för IVF. Tycker dock att det är lite svårt för det är inte så lätt att prata med min chef. Det är svårt att komma närainpå henne och det känns som att våra relation är enbart arbetsmässig och inget annat. Därför känns det svårt att bli privat med henne.

 

Förutom detta så har jag även den senaste tiden börjat att drömma om min barnlöshet. Inatt drömde jag om ett gynbesök som inte var så trevligt. Har även drömt om IVF-försök, det lyckades men sen hade jag ändå inget barn så det var en konstig dröm. En dag drömde jag även om hur ett barn i min närhet (som är 1 år idag) hade vuxit och var runt 8 år, samtidigt stod jag kvar på samma punkt som idag (barnlös). Så nuförtiden får jag inte ens "vara ifred" i mina drömmar.