Tänkte bara uppdatera lite snabbt vad min gynekolog ville. Tyvärr har han inte lyckats få fram de papper kring min bror som behövs. Så nu har han ett sista sjukhus han ska höra av sig till men det se ganska mörkt ut. Så idag har varit en dålig dag. Orkar inte vänta ett år bara för att mig kring sjukdomen. Sen kommer det ju dessutom med största sannolikhet att ta ytterligare några månader innan man kan sätta igång på allvar med IVF (alltså innan man kan räkna med att bli gravid). Ett år från nu....jag vet inte om jag orkar... Jag vet att det finns många som har kämpat bra mycket längre än mig och jag menar absolut inte att ta ifrån er eran sorg och era känslor. Men det känns så himla hopplöst, precis allting går emot mig. Jag skulle vilja skruva fram tiden så att jag åtminstone var igång med IVF:en, så att jag kan få känna lite hopp mitt i all förtvivlan.