Har inte skrivit på ett tag nu. Har så många olika inlägg i huvudet som jag skulle vilja skriva ner. Vill skriva om all min rädlsa och oro inför framtiden, vill skriva om vem jag egentligen är, vill skriva om anledningen till varför jag startade denna bloggen (vilket inte var för att jag hade en barnlängtan utan jag startade bloggen långt innan), vill skriva om alla mina drömmar (som tyvärr känns på väg bort just nu). Har som sagt massor av saker jag vill skriva om. Men jag orkar helt enkelt inte just nu. Jag klarar inte av att få ner alla ord som finns i huvudet, klarar inte att formulera det jag tänker, vågar inte skriva vissa saker jag känner. Jag försöker istället att stänga inne de allra värsta tankarna långt in i någon vrå i huvudet. För om jag skriver ner vissa saker blir det med ens mycket mer verkliga. Känns på något sätt som att om jag skriver vissa saker så låter jag det hända. Låter helt knäppt, jag vet. Men kanske någon som förstår hur jag menar.

 

Sen så är jag inne i en period då jag känner att vi kanse ska ta och strunta i alltihopa. Kanske helt enkelt ska acceptera läget, släppa allt och försöka börja leva igen. För även om jag "lever" nu också så lever jag inte fullt ut. I nästan allting jag gör så finns det där ordet med någonstans, anting väldigt nära eller en bit bak i huvudet. Det där ordet som jag har kommit att avsky så mycket -"barnlös". Finns andra anledningar till att jag har börjat tvivla på allt det här också men känner att jag tar det i ett kommande inlägg. Hela den här situationen tär så fruktansvärt på mig. Jag har alltid varit "den starke", den som håller ihop och kör på. Har även alltid haft svårt att visa känslor, stängt in mycket inom mig själv och när jag gråtit har jag ofta gjort det när ingen sett. Men jag vet inte hur länge till jag orkar vara sådär stark. Vet inte hur länge jag orkar gå till jobbet med humöret uppe och den glada utsidan samtidigt som alla känslor tumlar runt på insidan. Jag försöker verkligen vara positiv men alla rädslor och all ovisshet skrämmer slag på mig. Sen får jag dåligt samvete när jag skriver som jag gör också. Eftersom jag vet att många av de bloggar jag läser skrivs av tjejer som har kämpat betydligt längre än vad jag har gjort. En del har även gått igenom missfall. Men jag känner att jag måste skriva ner hur jag upplever allting just nu. Sen så finns det ju också en del omständigheter som gör att jag mår ännu sämre över det här med barnlösheten. De anleningarna har jag också tänkt skriva om i ett senare inlägg.