Såg att jag inte skrivit här på en och en halv vecka. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Har inte så mycket inspiration och motivation för tillfället. Det mesta känns faktiskt ganska negativt just nu. Och detta kommer att bli ytterligare ett deppinlägg att lägga i arkivet. Känner ni att ni inte orkar läsa massa negativa tankar kan ni sluta läsa nu.

 

Den här väntan gör mig illamående. Just nu känns det inte ens som att vi kommer hinna med ett försök i vår. Allting går så långsamt, förstår inte hur saker kan ta sådan tid. Provsvaren är klara nu och läkaren skulle bara skriva ihop och skicka svaren till min gynekolog. Det är nu över två veckor sedan vi fick hörra detta. Men med min (vår) vanliga tur så kommer det väll att komma annat emellan. Jag vet att jag låter bitter och det är jag också. Är inne i en sådan där period igen när jag bara kan tänka på hur orättvist allting är. Jag försöker verkligen vara stark men det känns inte som att jag orkar så länge till. Jag försöker se positivt på saker men det är svårt när man möter så mycket hinder. Mitt i allt detta kämpande har jag någonstans tappat bort mig själv och den jag en gång var. Känner mig tom inuti, utåt sett tror jag inte det märks jättemycket skillnad (kanske här hemma dock) - för när jag går till jobbet eller umgås med andra sätter jag på den fasad jag byggt upp. Har blivit ganska bra på att låtsas att allt är bra, har tillochmed blivit ganska bra på att kunna koppla bort all längtan när jag är någon annanstans än hemma. Men inuti är allt annat än bra, inuti faller jag samman mer och mer. Det känns som att det växer en stor klump inne i mig som tar över mer och mer av den jag en gång var. Vissa stunder försöker klumpen ta sig ur, då är det nära att min fasad rasar samman. Då vill jag skrika "vad vet ni egentligen?!" "ni vet inte ett j*vla skit om mig och vad jag går igenom!" Ibland önskar jag att klumpen fick komma ut så att alla får veta vad som händer i mitt liv. Men samtidigt är det inte jag - jag är inte den som skriker och gormar åt folk. Jag är (eller åtminstone var) den där lugna personen som alltid sätter andra framför mig själv. Den där som inte vill tynga andra med mina problem, den som inte vill säga hur det är eftersom jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. För jag -jag är inte värd att tyckas synd om.

 

När jag var yngre oroade jag mig en del för hur jag skulle bli som mamma. Skulle jag klara av att ta hand om ett nytt litet liv? Skulle jag klara av att hantera allt trots genom åren? Skulle jag kunna bygga en nära relation till mitt barn som skulle göra att mitt barn skulle anförtro sig till mig i alla lägen? (en relation som jag själv saknat att ha till min egen mamma). Nuförtiden tänker jag inga sådana tankar. Nu oroar jag mig för hur livet utan barn ska bli. Hur ska jag kunna leva ett liv utan barn? Vågar inte längre tänka mig ett liv med barn för jag vet faktiskt inte om det någonsin kommer att bli så att jag får barn. Vågar faktiskt inte tänka längre än till... ja längre än till vad? Ser ingen framtid längre. Antagligen kommer vi så smånigom få sätta igång med ett försök. Men vart leder det? I bästa fall till ett barn men eftersom chansen för det inte är speciellt stor känns det som att det mer kommer leda till en kort tid av meningslös hoppfullhet. En tid då jag antagligen kommer må piss av olika hormoner, få hitta på meningslösa lögner för att kunna smita från jobbet, kanske få genomgå ett smärtsamt äggplock, förhoppningvis få genomgå en insättning och sen kommer jag känna ett sådant hopp att jag antagligen kommer kunna se en framtid med barn igen (känner jag mig själv rätt är det så det kommer att vara), för att sedan några veckor senare kastas in i den grå, kalla, själlösa dimman igen. Med tanke på hur jag känner kanske ni tycker att jag ska strunta i att göra något försök alls. Men nu längtar jag mer än någonsin efter att få vara gravid, efter att få barn, efter att få bli mamma. Längtan är så stark att jag kommer göra det där försöket ändå. Det är bara det att allt mitt hopp har dött ut. Varför skulle just jag av alla kämpande kvinnor (och män) därute vara en av de som lyckas bli gravid genom IVF (med PGD dessutom)? Är det något jag dessutom har lärt mig det senaste året är det att det finns absolut ingen rättvisa överhuvudtaget i världen. Det finns en fras/ett motto som jag under tiden för vårt kämpande har kommit att avsky så mycket mer än något annat. Och det är "allting går bara man vill" eller "allting går, bara man kämpar för det". Det är nog den största lögnen jag fått höra i mitt liv. För vem ska ge mig det barn som vi så hårt och länge kämpat för

 

Slutligen vill jag bara skriva att jag är fortfarande inne och läser de bloggar jag följer (vilket har blivit ganska många nu) men jag har inte orkat kommentera så mycket på slutet. Läser många olika bloggar, alltifrån de som precis som mig väntar på att få sätta igång sina första försök till de som gjort flera försök utan att lyckas. En del har gjort försök och har nu lyckats att bli gravida. Till er vill jag säga ett stort grattis och även om jag förstår att det måste kännas jobbigt och oroligt så hoppas jag att ni kan njuta lite av era graviditeter också. Jag hoppas så att det kommer gå vägen för er och att era gryn kommer stanna kvar hos er.

Jag följer även ett par bloggar där det nyligen slutat med missfall. Har än så länge inte varit med om något liknande själv så kan inte föreställa mig hur det känns för er. Men vill iallafall säga att mina tankar finns hos er och jag hoppas ni kommer finna styrkan att resa er och försöka igen <3