Var nästan en månad sedan jag skrev här nu. Har flera gånger tänkt gå in och skriva men har verkligen inte haft någon motivation. Har dock läst de bloggar jag följer och en några har den senaste tiden lyckats få ett plus på stickan, stort grattis till er. Känner en stor glädje för alla kämpande som lyckas bli gravida. Samtidigt skulle jag inget annat vilja än att vara en av er. Men förhoppningsvis kommer den dagen någon gång också.

 

Den senaste tiden har jag kunnat leva ett ganska normalt liv och kunnat känna lite glädje i saker jag gjort. Och när jag skriver att jag levt ett ganska normalt liv måste man sätta det i relation till den situation jag befinner mig i. Till exempel spelar det ingen roll hur bra en dag är för det går aldrig en hel dag utan att jag ägnar åtminstone en liten stund åt barnlösheten. Det är bara att inse att barnlösheten har blivit en del av mitt liv, en del av den jag är. Och jag tror aldrig att den delen kommer att försvinna helt, inte ens om vi skulle lyckas få barn. Skulle jag lyckas få barn så tror jag att jag kommer känna att det här är en nyttig erfarenhet att bära med sig (även om jag självklart skulle önska att ingen skulle behöva gå igenom det). För hela den här tillvaron öppnar upp ögonen på en och får en att se på saker och ting med ett helt annat perspektiv. Förhoppningsvis har jag också blivit bra mycket mer ödmjuk och förstående än vad jag var innan (även om jag nog alltid har varit båda de delarna).

Vissa dagar i livet känner man att man aldrig borde ha klivit ur sängen. Hade nyligen en sådan dag. Borde kanske aldrig ha gått till jobbet då jag inte kände mig helt okej, förkyld och hängig. Sen på jobbet frågade en person om jag ville ha många barn och hur många. Försökte slingra mig ur situationen vilket inte var så lät. Sa att vi får se hur det blir. Tror inte det dröjde mer än en timme så frågade en annan person på jobbet hur jag tänker kring jobbet sen när jag skaffar barn (alltså om jag tänkt gå ner i tid o.s.v.). Jag orkar snart inte längre med alla dessa extremt påfrestande frågor känner jag. Och det hade inte hjälpt att berätta hur det ligger till för just de personerna som frågade denna gången är vikarier och de vill jag inte ska veta vad jag går igenom. Som grädde på moset hade jag möte på kvällen. Vår chef hade tänkt inleda mötet med något som skulle få alla lite glada, på bra humör. Och vad gör hon då? Jo hon sätter igång en video med en mamma med sina fyra bebisar (fyrlingar) som ligger och kiknar av skratt p.g,a, något pappan(?) gör. Tack för den videon säger jag bara. Kanske gjorde alla andra lyckliga men inte mig. Kunde inte låta bli att tänka att chefen valde ut videon för att få mig att må ännu sämre då hon vet vad vi går igenom (vet ju att det självklart inte var därför hon valde videon men den kändes som ett slag i magen).

 

Så den där dagen ville jag helst bara glömma. Det enda positiva var att när jag kom hem hade T köpt en bukett blommor till mig (han som aldrig spontan köper blommor annars). Kanske kände han på sig att min dag varit skit.

 

Ber om ursäkt om inlägget innehåller stavfel eller konstigt formulerade meningar men jag är så trött (som alltid nuförtiden) och jag orkar inte läsa igenom för att rätta....