Hej allihopa!

 

Tror ju inte att jag har så många läsare kvar. Men får någon kommentar då och då. Så vill uppdatera om vad som hänt under förra året. 

 

Vårt liv har tagit en helt annan vändning och vi har fått kämpa på ett helt annat plan än innan. Vi går igenom så fruktansvärt mycket så jag börjar fundera på hur mycket man kan drabbas av. Och har jag några läsare kvar så hoppas jag inte att ni börjar tro att kontot är fejk :o

 

I vilket fall. Skrev förra året om att insättningen utomlands hade blivit inställt på grund av Covid-19. Vi var väldigt nedstämda och hoppades på att pandemin skulle bli kortvarig. Antar att ni alla vet hur det gick med den saken.

 

Veckorna rullade på och någon gång i början av sommaren började jag känna av små, vaga graviditetssymtom. Men jag har ju blivit lurad så många gånger förut -då jag tagit test som visat negativt varje gång. Till slut tog jag ett test som till vår stora chock var positivt! Gravid för första gången någonsin, naturligt. Men redan samma kväll fick jag en stor blödning. Och oron fortsatte , av olika anledningar, under stor del av graviditeten. Ja, den tid jag fick vara gravid vill säga. För redan i v.25 satte förlossningen igång. Och både jag och bebis var nära att dö då. Bebis har även varit nära att dö flera gånger efter det och de första veckorna i bebis liv är inget jag någonsin skulle önska någon annan att gå igenom. Att dessutom redan innan ha kämpat i flera år för att få barn och när man sedan har sitt barn få höra att barnet kommer troligtvis att dö, den känslan går inte att förklara i ord.

 

Jag vill skriva mer om allt vi gått igenom. Bebis lever iallafall. Vi har varit på sjukhus i nästan ett halvår. Hur det kommer bli för bebis i framtiden är fortfarande lite ovisst men h*n mår långt mycket bättre än första veckorna utanför magen.