Allt det som varit och hänt i ens liv sägs vara historia och att man ska lägga det bakom sig. Men det man är med om påverkar ens liv, formar en på olika sätt. Olika händelser sätter spår, en del betydligt djupare än andra. Vissa händelser verkar också ändra stora del av ens person. Detta verkar ha hänt mig. Jag vågar inte längre, vågar inte ta steget. Orkar inte. Rädslan har mig i ett fast grepp. Vad skulle bli annorlunda? Vad skulle bli bättre? Jag vill inte uppleva allt det här en gång till, jag orkar inte.

Alla verkar innerst inne vara av samma skrot och korn. Verkar inte finnas någon människa på hela jorden som man verkligen kan lita på, allt som sägs är bara vackra ord utan någon egentlig innebörd. Jag litar inte på någon och kommer nog aldrig någonsin att göra det igen. Bättre att vara själv, då slipper man bli sårad, sviken och krossad gång på gång. Ensam är stark...