Denna vecka har det blivit en del samtal kring min barnlöshet. I måndags ringde jag sjukhuset i Uppsala igen. Sköterskan som jag hade fått numret till trodde att de skulle kunna hålla vårdgarantin. Troligtvis får jag en tid dit i november, för att lämna blodprov. Men (alltid dessa men) hon väntade på att någon (kommer inte ihåg vem), skulle skicka in något papper om att det är staten som står för utredningen (hängde inte rikitgt med men tror det var så hon menade). Självklart har inte denna "någon" skickat in de pappret än, och innan hen har gjort det kan jag inte få någon tid. Sköterskan lovade iallafall att ligga i så att det skulle gå så snabbt som möjligt :)

 

I måndags berättade jag även för en annan kollega hur det ligger till, det blev lite blött i ögonen men kom inga tårar. Så nu vet en till av mina kollegor, men har ändå svårt att prata om det. I onsdags hade jag medarbetarsamtal med min chef och valde att berätta det även för henne. Trodde att jag skulle bryta ihop i tårar men det kom inte en enda tår. Jag hade velat gråta för vill att hon ska veta hur jobbigt jag tycker att det är, nu kanske hon tror att jag inte alls mår dåligt över det. Vet inte varför men har svårt att gråta inför andra, det är mycket lättare hemma. Men jag sa iallafall till chefen att just nu går det bra att jobba även om vissa nätter är jobbiga. Och att jag ville att hon skulle veta ifall det är så att jag bryter ihop längre fram och även att jag kanske blir tvungen att vara borta en del när IVF-behandlingen startar. Detta hade hon full förståelse för och hon lovade att hon skulle stötta mig så mycket hon kan (vet dock inte hur mycket det kommer att bli eftersom hon max är på vår arbetsplats en gång i veckan. Men det känns skönt att ha berättat).

 

Annars rullar dagarna på. Har väll så smått börjat acceptera att jag kommer få vänta ett antal månader innan det blir dags för IVF för mig. Det går ganska bra, jag försöker tänka att ta vara på tiden och att jag/vi gör saker för sista gången som ensam/ensamma, att nästa år vid denna tid kommer jag att vara gravid. Jag vill att det ska vara så, det ska bli så! Känner att jag måste tänka så för att se en ljus framtid och för att inte gå under helt. Men vissa dagar går det inte, då kan jag inte lura mig själv. Då bryter jag ihop och tänker ledsna och arga tankar om hur jävla orättvist allting är. Det är också dessa dagar som avundsjukan växer. Blir avundsjuk på alla runtomkring, alla med de perfekta familjerna, de perfekta liven. Blir flrbannad på alla som inte fattar, som ställer idiotiska frågor, som inte förstår varför man inte har skaffat barn -bara för att de själva haft det så lätt kanske inte alla har det.

 

Vissa av de dagar jag mår dåligt blir jag rädd för mig själv. Har nämligen börjat tankar som "vill jag verkligen ha barn?" "det kanske är lika bra att inte ens försöka skaffa några barn, för barn innebär ju bara massa ansvar och problem." "vill jag verkligen ha barn med min sambo?" Och jag tycker verkligen inte om att dessa tankar har börjat smyga sig in i mitt huvuvd för jag vet att jag verkligen vill ha barn och jag vet att jag vill ha barn med min sambo. Är det någon annan av er som kämpar där ute som kan känna igen er i de tankarna? Eller är det kanske bara jag som fungerar så här. För tror att det är en försvarsmekanism som kroppen sätter in. Istället för att fortsätta bryta ut i tårar så säger kroppen att det bästa är att ha det som man alltid har haft det och att man klarar sig bra ändå.

 

Jag försöker att tänka positiva tankar så långt det går. Tänker att jag kommer att lyckas på första försöket, att jag kommer att vara gravid nästa år vid denna tiden. Att det är min tur att få ett riktigt stort positivt besked då jag upplevt mycket negativt under mitt liv. Jag vill verkligen att det ska lyckas och idag känner jag av hela mitt hjärta att det kommer att bli som jag vill <3