Nu är semestern slut sedan ett tag tillbaka och jobbet är igång med full fart igen. Det posititva är att komma in i rutiner igen. Det negativa är ganska många fler saker tyvärr. Jag försöker ta dagarna som de kommer och jag försöker vara glad och framåt men det är svårt. Så fort jag blir lite "extra" glad känns det som att det händer något som gör att det slår tillbaka flera gånger om. Nu senast nr jag började få lite mer hopp hände en negativ sak på jobbet.

 

På jobbet håller vi just nu på för fullt med inskolningar av nya barn. De är ganska många nya barn och flera av dem har nyligen fyllt ett år. När jag är på jobbet håller jag mig till min yrkesroll och försöker vara så professionell jag bara kan. Men även om jag lyckas med det på jobbet så märker jag när jag kommer hem hur mycket vissa saker verkligen tar på mig. Det är jobbigt (skitjobbigt) när man ser de nya barnen hålla sig till sina föräldrar, söka deras famnar ochsåvidare. Även om vi pedagoger blir en stor trygghet för barnen kan vi aldrig någosin ersätta den famn en förälder kan ge (eller jo i vissa "speciella" fall, men det är en annan diskussion). När jag kommer hem drar alla de där jobbiga tankarna igång igen, de där tankarna man skulle vilja stoppa i en ask och aldrig behöva öppna. Men nu är inte livet så enkelt och det är framför allt inte rättvist. Så jag får vänja mig vid att tankarna finns där och stör "kommer jag någonsin att få bli någons mamma?" "hur skulle det kännas att tillsammans med min sambo få vara den tryggaste punkten i någons liv?" "hur kommer livet att bli utan barn?" "hur ska jag orka leva ett liv utan barn?"

 

På mitt jobb har de flesta av mina kollegor vuxna barn vilket jag till en början tyckte var en fördel då jag iallafall slapp höra om allas barn. Men sen en tid tillbaka har flera av mina kollegor börjat prata om sina barnbarn. Och nu häromdagen fick jag reda på två stycken på jobbet som ska få barnbarn. Jag förstår att de vill prata om sina barnbarn och jag missunnar dem inte det. Men där är väldigt jobbigt och påfrestande att gång på gång tvingas bli påmind om vad man inte har. Var på utbildning häromdagen, och under dagen gled samtalet (självklart) in på barn. Och det dröjde inte länge innan jag fick frågan om jag har barn. Man slipper helt enkelt inte undan någonstans.

 

Som om inte det vore nog med att man ständigt blir påmind om barnlösheten så verkar det ta ännu längre tid innan vi får komma på ett nybesök. Har börjat läsa en blogg av en annan tjej som ska göra sin IVF på samma klinik som oss. Och hon hade ringt dem häromdagen och fått till svar att det är en väntetid på 6-9 månader från att remissen blivit skickad till att man får komma på besök. Detta innebär att har lagt på ytterligare flera månader mot vad de sagt innan. Först fick vi höra 3 månader, sedan 3-4 månader, därefter 3-5 månader och nu alltså 6-9. Jag hoppas att det är så att 6-9 månader är för de som ska göra vanlig IVF. För gör man vanlig IVF kan man för det mesta köra igång ganska snabbt efter besök. Men gör man IVF med PGD ska det utvecklas en analysmetod efter besöket innan man får köra igång, och den kan ta upp till ett år innan den är klar.

 

För att kunna skinkra tankarna lite fortsätter jag att planera in saker att göra på när vi är lediga (på helgerna). Det är inte så att vi har något bokat varje helg, men jag/vi har lite saker att se fram emot den närmaste tiden. Kanske är det så resten av livet kommer att bli. Ha saker inplanerade helg efter helg för att inte gå under helt?