Nu har det gått ganska länge sedan jag skrev förra gången. Visste att det var ett tag sedan men trodde verkligen inte att det var över en månad sen jag skrev sist :o Har inte orkat skriva och så har jag inte direkt haft något att skriva om, känns som att det blir mest upprepning varje gång. Har varit väldigt upp och ner den senaste tiden, men känns som att jag på sätt och vis har vant mig vid att livet är så. Ju längre tiden går desto jobbigare blir det.

 

De senaste två veckorna har det hänt lite grejer i vår "resa". Som jag skrivit innan måste jag träffa en neurlog innan jag får godkännande att köra igång med IVF. Har väntat sen mitten av september på att få en kallelse. Eftersom sjukhuset inte hört av sig ringde jag. Första gången jag ringde var det många som ringde så då kom jag inte ens fram. Ringde dagen efter vid ett och då var telefontiderna slut för den dagen så blev uppringd nästa dag. Blev tillsagd att ringa ett annat ställe. Sen blev jag bollad hit och dit innnan jag slutligen fick ringa samma ställe som jag ringt från första början. Då var telefontiderna slut igen, så vlev uppringd dagen därpå. Tog alltså tre dagar för mig att få prata med någon som hade koll. Och då fick jag veta att de hade glömt sätta upp mig på väntelistan (!).Jag fick välja mellan att bli kallad i mitten av januari,  eller åka till en annan ort. Eftersom det ändå inte är så länge kvar till januari och det kommer en massa helger snart så kände jag att jag likaväl kan vänta tills dess. Nu kunde de ordna en tid ganska snart men jag tycker ändå att det är fruktansvärt hur vården fungerar. Vi har snart försökt att bli gravida under två år, och under den tiden varit i kontakt med flera sjukhus och vårdcentral. Det är fler gånger det har strulat än flutit på som man tycker att det borde göra.

 

När jag väll varit i kontakt med sjukhuset så bestämde jag mig för att maila till klinisk genetik i Solna för att få reda på hur det går med vår analysmetod. Fick svar att de beräknar att den ska vara klar inom en månad. Äntligen ett positivt besked, äntligen händer det lite saker igen. Så vi kanske, kanske kan köra igång i februari. Så nu har det snurrat igång en massa tankar i mitt huvud. Tänk om jag nästa jul kanske har en liten nyfödd, eller är höggravid? Jag försöker att inte få för stora förhoppningar och jag vet att det vill mycket till för att det ska gå vår väg. Men det är så svårt, trodde inte att ett sådant litet besked skulle sätta igång så mycket hopp oss mig igen. Vet inte hur jag ska kunna hantera ett nederlag med allt hopp som jag känner just nu.

 

De senaste veckorna har jag för att kunna skingra tankarna lite förberett en massa inför jul. Har gjort julfint här hemma, sedan har jag gjort en hel del julgodis. Har gjort olika sorters fudge, knäck, olika kolor, testade att göra syrliga karameller, bakat bullar och kakor samt fixat kötbullar. Så nu är jag nästan klar med allt som ska göras. Har dock en del julklappar kvar att köpa men behöver inspiration och idéer. Älskar julen, tycker det är så mysigt med allt tomtar, alla ljus i mörkret och all glädje och gemenskap. Tänk om jag nästa eller nästnästa år skulle få fira jul som mamma. Drömma måste man ju få göra, eller hur?