Såg att det återigen gått ett tag sedan jag skrev. Så tänkte skriva ett litet inlägg för att visa att jag fortfarande finns här, även om det är sällan. Jag har knappt läst några av de bloggar jag följer den senaste tiden, än mindre loggat in på min egen blogg.

 

Den senaste tiden har varit tuff på många sätt. Tror att jag stängde av lite vid missfallet och att jag fortfarande gör det, väntar på att krascha helt. För att göra en sammanfattning av den senaste tiden: När jag fick missfallet bekräftat fick jag tabletter att ta hemma för att blöda ut allt. Blödde halva dagen och halva natten och hade som en kraftig mensvärk. Trodde att det var allt och att det "var klart". Men nej då, med vår vanliga tur *sarkasm* fick jag jätteont i magen en och en halv vecka senare. Smärtan började på kvällen och blev värre och värre. Jag började även att blöda väldigt kraftigt. Inte ens citodon hjälpte, tog på en varm vetekudde och det hjälpte väldigt lite och endast under den tiden vetekudden var varm. Kunde inte somna på natten och sambon ville att vi skulle åka in på akuten. Jag ville avvakta, tror jag sov en timme den natten. Dagen efter var lite bättre men jag hade fortfarande ont. Smärtan avtog efter hand och jag blödde kraftig i en vecka. Någon dag efter att jag hade slutat bldöa var vi på koll på sjukhuset för att se så att allt var ute. Behöver jag säga vad "resultatet" blev? Läkaren kunde se att någonting var kvar men kunde inte säga vad så jag fick en tid igen efter två veckor, hade det inte varit ute då hade det blivit någon typ av skrapning. Blev två veckors orolig väntan till men efter de veckorna såg äntligen allting bra ut. Vi har ett ägg kvar i frysen som vi ska sätta in i januari eller februari.

Jag har varit sjukskriven ett tag efter vårt senaste IVF försök (för utbrändhet och depression bland annat). Efter missfallet blev jag sjukskriven i två veckor till och sedan började jag att jobba på 50% Jag hade fått godkänd sjukpenning av försäkringskassan fram till då min sjukskrivning blev förlängd. Men sen när jag jobbade första dagen efter min sjukskrivning ringde försäkringskassan. Var nog en av de mest oempatiska människor jag pratat med. Utifrån det läkaren hade skrivit kunde hon inte ta något beslut sa hon. Jag fick därför förklara vad det var som gjorde att jag inte kan klara av att arbeta. Började prata om hur jag mår men fick då bland annat höra: "att inte sova på nätterna är ingen anledning att vara hemma, man kan arbeta 100% ändå" "att få missfall och vara hemma för sorgarbete är inte heller det en anledning att vara hemma" (jag arbetar dessutom med 1-3 åringar men det spelar ingen roll. Fick även frågan när jag skulle börja arbeta heltid och om det inte finns något annat min arbetsgivare kan låta mig göra (hur ska man veta första dagen man är tillbaka när man kommer arbeta heltid och sen har jag varit hemma i två månader, tycker inte att det är så mycket i det stora hela). Efter att ha pratat om detta hade hon kommit fram till att hon inte kunde godkänna min ansökan. Jag frågade om vad jag skulle göra då för att få pengar. Då bad hon mig att berätta om missfallet. Och jag bröt då ihop, grät massor och försökte mellan snyftningarna berätta om missfallet och att allt fortfarande inte var borta (vilket det inte var då). Då säger hon så här "men nu hör jag ju... nu kan jag godkänna din ansökan... ha koll på ditt konto så har du pengarna om två till tre dagar". Usch! Ryser bara jag tänker på samtalet. Nu har min sjukskrivning på 50% blivit förlängd i en månad till och den har inte blivit godkänd än, men vet inte om jag orkar ta striden en gång till.

Som om detta inte vore nog, två dagar efter vi fick missfallet bekräftat fick min mamma åka ambulans till sjukhus. Hon hade jättedåliga blodvärden. Hon har problem med hjärtat sen innan. Läkarna kunde inte hitta vad som var fel, men nu har de kommit fram till att min mamma ska få en pacemaker.

 

Så livet har varit väldigt tufft den senaste perioden och ibland känns det inte som att det är någon mening att tro eller hoppas på olika saker. Så fort man är lite lycklig händer saker som gör att man faller flera meter igen. Vet att jag låter negativ men har varit med om så mycket jobbigt/olyckligt i livet så det är på det sättet det känns just nu. Jag försöker vara glad och jag tror jag lyckas ganska bra under dagarna. Men jag känner ingen riktig lycka över livet. Tror att jag såg ganska blek ut på sista besöket på IVF kliniken för sköterskan tittade länge på mig när jag satt i väntrummet, sen när jag var inne hos henne så sa hon "det är viktigt att du äter ordentligt och att du tar järntabletter". Måste erkänna att jag slarvat lite med maten på slutet, men det känns plötsligt inte speciellt viktigt längre att äta ordentligt.

 

Om några dagar är det julafton, då skulle vi ha varit runt vecka 15. Hade allt gått vägen hade vi bestämt oss för att berätta för alla på julafton. Men nu blir det ännu en barnlös jul, och nästa år blir nog likadan.

 

För att få med något positivt i bloggen har vi en utlandsresa att se fram emot nästa år. En resa till ett land som vi båda velat åka till i många år. Så det är åtminstone något positivt som sker nästa år.