Inte en gång till, jag orkar inte. Jag gråter av förtvivlan, jag gråter av smärta, jag gråter av ilska men bara en enda person kan se, bara en person kan höra. Tyvärr är personen orsaken till alla tårar, till all smärta till all sorg... Och jag känner att nu går det inte längre, jag orkar inte mer, jag gör inte det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till bara... Det värsta är att jag innerst inne vet att jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv att jag blir krossat gång på gång. För jag gör ingenting åt det, jag bara tar all skit och all smärta och fortsätter som ingenting.

Man brukar ju säga att livet aldrig blir som man tänkt och det kan jag verkligen skriva under på. Absolut ingenting har blivit som jag tänkt, ja utom möjligtvis att jag nu har det jobbet jag ville ha (fast som jag allvarligt har börjat fundera på om det är rätt eller inte.) Men ingenting annat är som jag tänkt. Och det enda jag gör är att vänta på att vakna upp från denna mardröm. För en mardröm är just var det är och det värsta är att det känns som den är satt på reapeat för den spelas om och om igen, bara med några få justeringar varje gång. Och för varje gång den spelas om blir den allt värre....