Märker att det blir glesare mellan mina inlägg. Jag vill skriva och jag har massor av tankar som snurrar runt i huvudet. Men just nu kan jag inte få ner det i skrift, utan det känns mer som att jag "tjatar" om samma saker varje gång jag skriver. Å andra sidan kretsar mitt liv fortfarande kring samma sak som när jag började skriva om min ofrivilliga barnlöshet: Väntan... Jag avskyr denna väntan och det känns inte som att vi kommit ett enda steg närmare att få starta en IVF sen vi för första gången sökte hjälp, och det är nästan ett år sedan. Ett år av egentligen ingenting. På något sätt känns det som att mitt liv har stannat upp, som att jag står vid sidan av och tittar på medan alla andra fortsätter sina liv precis som vanligt. Samtidigt känns det som att tiden rusar iväg och om det inte händer något snart kommer det bli för sent att ens få chansen att få den familj vi fortfarande drömmer om (den dröm som känns allt mer avlägsen för varje dag som går).

 

Som jag skrivit någon gång förut så känns det som att jag lever två liv. Utåt sett fortsätter allt som vanligt. Jag klistrar på mitt leende och lever som att ingenting har hänt. Jag tycker synd om människor som ojar sig över sina (i min värld) alldeles för vardagliga problem. Jag skämtar och skrattar, jag hänger med på saker som jag egentligen inte vill. Inom mig är det kaos, ett virvarr av tårar, skrik, avundsjuka, ilska, sömnlöshet och tankar. Tankar på livet, på livets meningslöshet. Tankar kring framtiden, hur tom framtiden kommer vara utan barn. Tankar kring hur orättvist livet kan vara och hur jag skulle kunna göra nästan vad som helst bara jag var garanterad att få ett barn.

 

Hitills har jag kunnat skilja mina två liv åt ganska bra vilket har gjort att miv liv ändå flutit på. Men i takt med att stressen i "mitt vanliga liv" ökar alltmer känner jag att de två liven blandas samman mer och mer. Jag orkar inte längre skilja dem åt på samma sätt som innan. Helst av allt skulle jag vilja fly iväg, men vart ska jag ta vägen? Hur ska man kunna fly när det som förföljer mig finns djupt rotat i mitt hjärta och huvud? När dagarna till stor del fylls av tanken på att jag kanske aldrig någonsin får bli mamma. Alla känslor som rusar igenom kroppen. Den själsliga smärtan som gör allt ondare...

 

Jag och min sambo har iallafall bestämt att vi ska ta en sista minuten resa på vår semester. Jag känner att jag måste komma bort för att inte falla samman. Om jag så bara för några dagar skulle kunna släppa lite på alla tankar och samla ny energi så är det värt det. Egentligen behöver vi spara  så mycket pengar vi kan för eventuella IVF försök men kan en resa rädda mig från en sjukskrivning är det definitivt värt det och i slutändan kanske vi sparar pengar på det. Och jag tror att min sambo behöver det också. Han pratar aldrig om vår barnlöshet och när han väl gör det säger han att det ordnar sig, att vi kommer lyckas genom IVF. Men för ett tag sedan var jag ganska ledsen när vi skulle sova och grät en hel del. Den natten drömde min sambo att jag dog. Så jag tror att detta tar mer på honom än vad han egentligen vill medge och kanske mer än vad han själv tror. Vid ett flertal tillfällen har jag önskat att han lämnar mig så att han kan hitta en annan tjej, en som kan ge honom ett barn. För det är han värd.