Jag kommer ihåg när jag och T på allvar börjat prata om att skaffa barn. På något sätt kände jag redan då att det skulle bli svårt. Kan inte förklara hur eller varför men tanken slog mig flera gånger att det kanske inte skulle bli så lätt och jag började reda då söka runt lite på internet. Det var då jag hittade flera av de bloggar jag idag följer. Bloggar som precis som min handlar om längtan efter att få bli förälder, frustrationen över att inte kunna lyckas på egen hand, ilskan och besvikelsen över den oförståelse man ofta möter av folk i ens omgivning. Men framför allt om sorgen och smärtan över att inte veta om man någonsin kommer att få bli förälder.

 

Trots att jag kände på mig att jag skulle ha svårt att bli gravid försökte jag länge slå bort den tanken. Så innan jag ens hade slutat med mina p-piller köpte jag "Stora boken om barn", jag köpte även en bok där man själv kan fylla i under hela ens graviditet -skriva om förväntningar, känslor och tankar som man har under tiden man är gravid. Men sen gick tiden, jag blev inte gravid  -jag fick aldrig ens igång någon mens. Sen fick jag reda på att jag har PCO och då känns det som att mitt första stora ras kom. Jag grät och grät och grät. Så fick jag syn på de där böckerna i bokhyllan och då grät jag ännu mer. Eftersom jag aldrig mer ville se böckerna tog jag dem för att kasta men T stoppade mig. Han sa att vi visst ska bli gravida och att jag kommer få användning för böckerna. Så jag behöll dem, men eftersom bara åsynen av dem fick hjärtat att krampa lade jag undan böckerna på ett ställe där jag inte behövde se dem. Sen för några dagar sedan när jag höll på att julstäda så dök böckerna upp igen och den där krampande känslan i hjärtat dök med omedelbar verkan upp igen. Jag vill så gärna läsa i boken om barn. Vill läsa om hur det är att vara gravid men samtidigt känner jag att det kan göra mer skada än nytta eftersom jag faktiskt inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva allt det där som det står om i böckerna. Kanske är det lika bra att ändå kasta böckerna istället för att låta dem ligga där som en plågsam påminnelse om vad jag inte har?