Har i flera dagar tänkt skriva ett inlägg om vårt nybesök i Solna och Huddinge men varken orken eller motivationen har riktigt funnits där. Men ska försöka att göra en liten sammafattning iallafall. Vi gjorde alltså två olika besök på en och samma dag. Det första besöket gjordes i Solna, på klinisk genetik. Det besöket beräknades ta en timme men jag tror vi var klara på mindre en 30 minuter. VI skulle ha gjort ett blodprov där men blev tillsagda att göra det i Huddinge istället. Vi träffade en läkare i Solna som lite snabbt gick igenom vad IVF med PGD innebär. Han sa att chansen för att lyckas i snitt är ca 35% men han sa även att han inte kunde ge något exakt siffra för just oss. Detta beror helt enkelt på att för en del fungerar det inte alls och andra har upp till 50% chans. Han berättade även att det ibland inte blir något friskt ägg alls att återinföra, vilket vi redan var medvetna om (men det försöker vi tänka bort). Har ju skrivt tidigare vad IVF med PGD innebär, men för er som glömt ellet inte läst innan tänkte jag ge en liten förklaring. IVF med PGD går till som en vanlig IVF, med den skillnaden att innan man för tillbaka ett ägg så kontrollerar man så att ägget inte bär på den sjukdom som jag (i detta fallet) har. Man kollar alltså bara efter den sjudkom som gett upphov till att man får genomgå en PGD och inte andra sjukdomar som t.ex. Downs Syndrom. För att kunna genomföra en PGD måste sjukhuset ha arbetat fram en analysmetod för just oss, och det är alltså den vi väntar på nu. Vår läkare sa att om ca 6-9 månader kommer vi att få sätta igång, det kunde eventuellt bli lite tidigare men vi skulle inte ha alltför stora förhoppningar om det.

 

Vårt nästa besök gjordes på reproduktionsmedicin i Huddinge. Vi fick träffa en barnmorska och en läkare. Barnmorskan verkade först lite bitter men jag ändrade snabbt uppfattning och kände mig trygg med henne. Däremot blev intrycket jag fick av läkaren inte det bästa. Tyckte att det kändes som att hon nästan ville avråda oss från att göra IVF. Hon var väldigt noga med att påpeka hur jobbigt (psykiskt för båda och fysiskt för mig) en IVF kommer vara att genomföra. Kanske är det bara jag och att jag har svårt att lita på folk som gav mig det dåliga intrycket för min sambo hade inte fått samma känsla. I vilket fall som helst sa även läkaren att jag inte kommer få köra igång med IVF förrän jag har träffat en neurolog som ger klartecken först (p.g.a. min sjukdom). Jag har ju knappt några symptom på sjukdomen och vet flera som blivit gravida utan att ha träffat en neurolog först. Men antar att hon vill vara på den säkra sidan. Detta har såklart medfört att jag börjat oroa mig igen. Känns som att vi hela tiden stöter på hinder och det skulle inte förvåna mig om en neurolog skulle hitta någon skit någonstans i min kropp. Fast å andra sidan är risken ganska liten. I vilket fall som helst medförde detta ännu mer jobb och hinder som jag måste lösa på egen hand. För det finns självklart ingen neurolog på sjukhuset där jag bor så fick ringa sjukhuset i en kranskommun. De tyckte att IVF-läkaren skulle ordna en remiss. Så ringde Reproduktionsmedicin i Huddinge och läkaren sa att hon inte skulle skriva någon remiss eftersom det är inte de som har hand om mitt ärende från första början. Utan hon tyckte att jag skulle vända mig till den vårcentral som först "hjälpt" mig. Gyn. läkaren som jag träffade första gången (och som är den som hjälpt oss) är 69 år så vet inte om han är aktiv längre. Ringde min vårdcentral redan innan jag var på nybesöket och frågade om remiss redan då men hon där tyckte jag skulle besöka dem först (vilket skulle ta några veckor att få en tid och det har nu gått en månad ca). Jag blir alltså bollad hit och dit och ingen vill riktigt ta tag i att hjälpa mig. Skickade slutligen in en egenremiss så får väll se vad det blir av det hela. Vad jag med säkerhet kan säga är att det kommer dröja innan jag får träffa en neurolog och ännu längre innan jag får köra igång med IVF

 

Så nu sitter jag här hemma med ett schema över både nässpray och sprutor. Alla mediciner finns inlagda i ett elektroniskt recept, redo att hämtas ut. Fick tillochmed testa att sticka mig själv med en spruta under mitt besök. Det var inte alls så farligt som jag trodde att det skulle vara. Även om jag blev skakis efteråt. Frågan är när jag kommer att få köra igång? Har aldrig varit så nära som jag är just nu. Men fortfarande finns det hinder som måste överstigas. Håll en tumme för mig att jag snart får träffa en neurolog och att han/hon har positivia besked att ge.