Det fortsätter att gå ganska lång tid mellan mina inlägg. Livet rullar på och ju längre tiden går desto mer känner jag att någonting saknas i mitt liv. Den där otäcka känslan av orättvisa börjar växa inuti mig igen och blir allt starkare. Jag antar att det beror på att vi snart ska göra FET. Jag har velat fram och tillbaka över om vi ska göra vårt FET innan vår resa. Det är ca två månader kvar tills vi ska åka och vi kommer att vara borta i två veckor. Jag var lite osäker på om det var en bra idé att göra FET och sedan (om jag nu blir gravid) göra en lång flygresa. Har läst runt lite och har inte hittat någon sida där de avråder en från att flyga tidigt i graviditeten. Som jag känner just nu så tror jag att om vi nu blir gravida med FET är det bra att komma iväg, göra roliga saker och slippa stressen på jobbet och alla måsten. Därför kommer jag att ringa IVF kliniken i nästa vecka och be om att snart få starta med Provera. Vad tror ni? Skulle vilja ha lite input från er hur ni resonerar. Är det vettigt att göra FET alldeles innan en långresa? Vi hoppas självklart på att bli gravida genom FET, och det jag känner lite oro för är om jag skulle må mycket illa.

 

Vet att jag oftast kommer med negativa inlägg i bloggen. Men känns skönt att kunna ha någonstans att skriva av sig när det blir väldigt jobbigt i verkliga livet. Och jobbigt det är det, och det fortsätter att hända tunga och sorliga saker i mitt liv. Vet inte om jag skrivit om det tidigare i bloggen men min mamma är sjuk och har länge haft problem med hjärtat. Innan jul åkte hon in på sjukhus då hennes blodvärden var jättedåliga. Hon fick komma hem efter några dagar. För några veckor sedan blev hon riktigt dålig. Hon fick problem med talet och ramlade även ihop. Min pappa ringde sjukhus som inte vill ta emot henne(!!!). Som tur var stod pappa på sig och till slut fick mamma komma in till sjukhuset. Där fick hon vara tills för bara några dagar sedan. Hennes blodvärden var återigen jättedåliga och läkaren får inte riktigt någon ordning på dem eller vad de beror på. Som om inte det är nog misstänker läkarna att hon har haft en stroke och säger att hon troligtvis har drababts av vaskulär demens. Min älskade mamma, känns så hemskt att inte kunna göra något. Och att bo många mil bort underlättar inte heller. En sak som gör det hela ännu värre är att min mamma inte är speciellt gammal (62). Känns som att en del människor drabbas av all möjlig skit som finns och jag har svårt att se att det skulle finnas några högre makter eller någon rättvisa i världen.

 

Ta hand om er och de i er närhet <3