Just nu känner jag mig bara likgiltig till vad som sker och hur folk beter sig mot mig. Jag vet dock att det inte är så jag verkligen känner. Innerst inne blir jag lika sårad som alltid, innerst inne gråter jag, skriker jag, slår jag mig själv riktigt hårt. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till den likgiltighet jag känner "utanpå". Kanske ska jag vara glad att jag inte längre visar allt utåt? Kanske ska jag oroa mig just för att jag inte låter mina känslor komma ut lika ofta längre? Kanske jag börjar bli en känslokall, likgilitig människa, kanske är de en försvarsmekanism där jag sakta men säkert börja intala mig själv och min kropp att det är på detta vis livet är och kommer att vara -och att det därför inte tjänar något till att gråta, skrika? Kanske stänger jag inne så mycket att jag en dag kommer att bryta ihop helt? Jag vet inte, jag vet ingenting längre känns det som. Det känns som om jag inte känner mig själv längre -och det skrämmer mig något oerhört.

Men fortsätt sparka och spotta på mig. Fortsätt håna och psyka mig. Fortsätt svika och krossa mig. Det gör inget för jag vet ändå inte vem jag är längre...