Det känns som att jag nästan bara är inne här och skriver när jag mår som sämst eller har fått negativa besked. Men tror det beror på att jag känner ett större behov av att skriva av mig då. Häromdagen läste jag en blogg där det stod att det var 6 månaders kö för att få göra IVF på Karolinska. Jag som trodde att det var max tre månaders kö. Och det gjorde mig lite deppig, för skulle det vara så innebär det att jag inte kommer få sätta igång med IVF förrän nästa höst. Jag har nästan precis ställt in mig på att få vänta till april ungefär. Så jag kollade runt på Karolinska sjukhusets hemsida, skickade ett mail till dem och skickade även ett mail till min gynekolog och frågade hur lång tid det tar att få sätta igång med IVF med PGD. Blev inte mycket klokare eftersom jag fick tre olika svar. Som en liten parentes kan jag säga att jag är så himla glad över min gynekolog som tar sig tid att svara på mail även på helgen (men snacka om att leva med jobbet). Han verkar verkligen brinna för det han gör, lite trist dock att han med största sanolikhet kommer gå i pension till sommaren (hoppas inte han gör det men han är redan över pensionsåldern). Men iallafall, här är de svar jag fick från de olika ställena över hur lång tid det tar att få sätta igång med IVF:

Karolinska sjukhusets hemsida: 4-6 månader (där står även att de inte kan hålla vårdgarantin). -detta svaret kändes inte allt för uppmuntrande eftersom jag då måste vänta till september/oktober =(

Min gynekolog: Han vidarbefodrade min fråga. Sen fick jag svar att när analysen av mitt blodprov jag ska göra i december är klart kan vi köra igång med IVF direkt. -detta svaret älskade jag att höra eftersom jag då kanske kan sätta igång i mars/april =)

Svar på mailet jag skickade: Ska jag vara ärlig förstod jag inte riktigt svaret i mailet. Det stod att först och främst måste vi bli remitterade till Klinisk genetik på Karolniska för att de ska utveckla en analysmetod för oss. Sen skickar de en remiss till reproduktionscentrum på Karolinska. Så stod det så här "Behandlingstiden för PGD varierar då det är individuellt eftersom analysmetod ska utarbetas av Klinisk Genetik, när vi fått remiss är det ungefär 2-3 månader för ett nybesök hos oss men sedan kan det dröja beroende på analysmetod." - Kunde inte av det svaret utläsa hur lång tid det skulle ta. Men kan säga att här gick luften ur mig totalt. För läser man det här svaret tolkar jag det som att det kommer ta hur lång tid som helst. Först ska jag skicka en remiss till ett ställe där det kommer ta ca tre månader innan jag får tid (med tanke på att de har svårt att hålla vårdgarantin tar det säkert längre tid). Sen ska de skicka ytterligare en remiss till ett annat ställe, där det tar 2-3månader för ett första besök. Men de kan inte svara på hur lång tid det tar förrän de vet analysmetod. =( =( =(

Känner mig jättekorkad också men förstod inte allt i mailet. Är det någon som förstår vad de menar när de skriver analysmetod?

 

Just nu känns det mesta tungt. Hade börjat vänja mig vid tanken på att få köra igång med IVF till våren. Nu känns det sådär oändligt långt borta igen. Jag hade tillochmed lite försiktigt börjat tänka tanken att till nästa jul, då kanske jag skulle få vara gravid. Nu känns även det helt ouppnåeligt. Börjar blir rejält trött på alla "motgångar", behöver energi och positiva toner.

 

Häromdagen kom också mitt största sammanbrott på länge. Det går hela tiden upp och ner men även om det känns jobbigt stora delar av tiden, så har jag ändå inte gråtit vid så många tillfällen. Mest har det blivit små korta stunder. Men den dagen jag fick reda på att jag har pco och att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli gravid på egen hand, då grät jag. Då grät jag från kliniken, hela vägen hem. Sen satt jag inne på toaletten och grät tills min sambo kom hem från jobbet och en bra stund därefter. Häromdagen fick jag ett sådant bryt igen, Det började med ett löjligt bråk med min sambo (eller det var inte ens ett bråk utan mer en diskussion). Vi hade bestämt att vi ska göra en sak i mellandagarna. Men sen visade det sig att denna saken skulle bli dyrare att göra än vad vi först trodde. Det skulle kosta flera hundra mer än vad vi tänkt (vi tjänar inte speciellt bra någon av oss så några hundralappar blir en hel del för vår del). Jag blev nere för jag ville ju komma iväg men samtidigt så tycker jag det är viktigt att vi sparar pengar för framtiden (kan ju bli så att vi kommer få bekosta IVF med PGD om vi inte lyckas på gratis försöket. Och PGD kostar ganska mycket att genomföra, mycket mer än vanlig IVF). Jag vill att vi ska spara så mycket som möjligt till framtida behandlingar, barn och om vi ska skaffa hus. Men sambon tycker att vi har pengar sparade så vi kan ta av de och åka iväg. Då blev det en diskussion av det hela som slutade med att jag började storgråta. Men ville inte visa sambon att jag grät, så väntade tills han hade somnat innan jag började storgråta. Grät för att jag blev arg på mig själv, för att jag känner mig totalt misslyckad i allt jag gör, grät för att vi befinner oss i den situation vi gör, grät för att min sambo förtjänar någon bättre än mig (någon som kan ge honom ett barn), grät för allting helt enkelt.

 

Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Men hoppas att någon orkar läsa iallafall. Ska försöka bli bättre på att skriva lite mer positiva inlägg också, men det är inte lätt.