Jag vill! Jag ska!

Denna vecka har det blivit en del samtal kring min barnlöshet. I måndags ringde jag sjukhuset i Uppsala igen. Sköterskan som jag hade fått numret till trodde att de skulle kunna hålla vårdgarantin. Troligtvis får jag en tid dit i november, för att lämna blodprov. Men (alltid dessa men) hon väntade på att någon (kommer inte ihåg vem), skulle skicka in något papper om att det är staten som står för utredningen (hängde inte rikitgt med men tror det var så hon menade). Självklart har inte denna "någon" skickat in de pappret än, och innan hen har gjort det kan jag inte få någon tid. Sköterskan lovade iallafall att ligga i så att det skulle gå så snabbt som möjligt :)
 
I måndags berättade jag även för en annan kollega hur det ligger till, det blev lite blött i ögonen men kom inga tårar. Så nu vet en till av mina kollegor, men har ändå svårt att prata om det. I onsdags hade jag medarbetarsamtal med min chef och valde att berätta det även för henne. Trodde att jag skulle bryta ihop i tårar men det kom inte en enda tår. Jag hade velat gråta för vill att hon ska veta hur jobbigt jag tycker att det är, nu kanske hon tror att jag inte alls mår dåligt över det. Vet inte varför men har svårt att gråta inför andra, det är mycket lättare hemma. Men jag sa iallafall till chefen att just nu går det bra att jobba även om vissa nätter är jobbiga. Och att jag ville att hon skulle veta ifall det är så att jag bryter ihop längre fram och även att jag kanske blir tvungen att vara borta en del när IVF-behandlingen startar. Detta hade hon full förståelse för och hon lovade att hon skulle stötta mig så mycket hon kan (vet dock inte hur mycket det kommer att bli eftersom hon max är på vår arbetsplats en gång i veckan. Men det känns skönt att ha berättat).
 
Annars rullar dagarna på. Har väll så smått börjat acceptera att jag kommer få vänta ett antal månader innan det blir dags för IVF för mig. Det går ganska bra, jag försöker tänka att ta vara på tiden och att jag/vi gör saker för sista gången som ensam/ensamma, att nästa år vid denna tid kommer jag att vara gravid. Jag vill att det ska vara så, det ska bli så! Känner att jag måste tänka så för att se en ljus framtid och för att inte gå under helt. Men vissa dagar går det inte, då kan jag inte lura mig själv. Då bryter jag ihop och tänker ledsna och arga tankar om hur jävla orättvist allting är. Det är också dessa dagar som avundsjukan växer. Blir avundsjuk på alla runtomkring, alla med de perfekta familjerna, de perfekta liven. Blir flrbannad på alla som inte fattar, som ställer idiotiska frågor, som inte förstår varför man inte har skaffat barn -bara för att de själva haft det så lätt kanske inte alla har det.
 
Vissa av de dagar jag mår dåligt blir jag rädd för mig själv. Har nämligen börjat tankar som "vill jag verkligen ha barn?" "det kanske är lika bra att inte ens försöka skaffa några barn, för barn innebär ju bara massa ansvar och problem." "vill jag verkligen ha barn med min sambo?" Och jag tycker verkligen inte om att dessa tankar har börjat smyga sig in i mitt huvuvd för jag vet att jag verkligen vill ha barn och jag vet att jag vill ha barn med min sambo. Är det någon annan av er som kämpar där ute som kan känna igen er i de tankarna? Eller är det kanske bara jag som fungerar så här. För tror att det är en försvarsmekanism som kroppen sätter in. Istället för att fortsätta bryta ut i tårar så säger kroppen att det bästa är att ha det som man alltid har haft det och att man klarar sig bra ändå.
 
Jag försöker att tänka positiva tankar så långt det går. Tänker att jag kommer att lyckas på första försöket, att jag kommer att vara gravid nästa år vid denna tiden. Att det är min tur att få ett riktigt stort positivt besked då jag upplevt mycket negativt under mitt liv. Jag vill verkligen att det ska lyckas och idag känner jag av hela mitt hjärta att det kommer att bli som jag vill <3
Karin
2014-10-30 @ 22:41:51
URL: http://hurslutardet.wordpress.com

Det är nog väldigt vanligt med den typen av tankar när det börjar dra ihop sig till IVF. Jag undrade vad vi höll på med - jag gillar ju inte ens barn(!) Men tankarna gick över och när vi väl lyckades så kändes det helt rätt. Du kommer förmodligen gå igenom alla känslor som finns flera varv på vägen, det är nog ofrånkomligt och fullt normalt. Kram!

Svar: Ja, det är det kanske. Känner ju inte direkt några som gått igenom samma sak. Utan läser mest i olika bloggar, men en del känslor känns lite förbjudna att skriva. Jag försöker tänka att vi ska lyckas. Om om vi lyckas så tror jag att det kommer att kännas absolut rätt. Då kommer det att vara värt alla tankar, tårar och känslor. Kram
Längtan efter att bli en familj

Libra
2014-10-31 @ 07:00:57
URL: http://www.minbebis.com/blogg/libra/

Jag känner igen det där med att börja fundera på om jag verkligen vill ha barn. Definitivt ett försvar man sätter upp. Man vill ju inte att hela världen ska rasa om det inte kommer att gå vägen.

Fast vi SKA bli mammor, på ett eller annat sätt tänker jag. :)
Kram

Svar: Ja, precis. Känns som att kroppen (hjärnan) går in i något försvar, bara för att klara av det hela.Ja, det ska vi! Man måste nästan tänka så.
Kram
Längtan efter att bli en familj

L
2014-10-31 @ 17:33:40
URL: http://langtanefterlillal.wordpress.com/

Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Med alla tankar och att ibland till och med tänka vill jag verkligen det här? Och jag vill ju det här av hela mitt hjärta. Men smärtan som ligger så kära under huden just nu den är så svår att hantera. Och alla avundsjuka tankar, de är nästan värst på ett vis, för jag känner inte igen mig själv och avskyr mig själv så smått för att jag känner dem. Vill inte ha dem och är inte så annars, men när man inte kan påverka sin situation mer än nu och bara står och stampar, så tror jag att kroppen/skallen till slut går i försvarsställning och stänger ner lite, typ för att överleva.
Jag försöker också tänka positivt, även om jag välvilligt erkänner att jag har en riktig svacka just nu. Vill helst gömma mig under täcket och vakna när jag är positiv igen. :) Känns som att jag kanske får sova en sisådär tre månader för att komma dit. ;)
Jag känner verkligen med dig och jag tror mig förstå precis hur du menar,för det du skriver är precis så jag också känner mig.
Vi är många i samma sits, så vi får hjälpas åt och peppa varandra! ♥
2015 är vårt år, det tycker jag att vi bestämmer nu på en gång!
Kram till dig!

Svar: Trots allt det jobbiga jag (vi) går igenom just nu så känns det ändå skönt att veta att det finns några därute i vårt avlånga land som kan förstå alla de känslor och tankar jag skriver om. Är svårt att prata med folk runtomkring eftersom de ofta har inställningen att "det ordnar sig". Och jag håller med, jag avskyr också mig själv för att bli avundsjuk för jag är inte heller så annars. Men det går inte att värja sig för avundsjukan. Den dyker upp med jämna mellanrum och vill inte släppa taget. Och jag blir avundsjuk på saker som händer folk i min omgivning, saker som jag egentligen borde bli glad för. Lite roligt att du skriver att du hade velat sova i tre månader för sa jag till min sambo häromdagen, att jag skulle vilja gå i ide och vakna om en sisådär 3-4 månader :) Ja, vi får se till att peppa och stötta varandra. Och jag hoppas att 2015 blir året då alla där ute som kämpar och har kämpat en tid får ett plus på stickan.Kram till dig också och tack för din stöttning!
Längtan efter att bli en familj

Vänta lite till...
2014-10-31 @ 18:54:41
URL: http://vantalitetill.wordpress.com

Jag känner SÅ igen mig i att man börjar fundera på om man ens vill ha barn. Är det liksom värt det, börjar man tänka. Jag har inte tänkt på förut att det kan en röra sig om en försvarsmekanism, så ditt inlägg blev lite av en aha-upplevelse för mig. Men vi SKA lyckas!

Svar: Ja, jag vill inte tänka så men ändå kommer de tankarna. Och jag tror definitivt att det kan vara en försvarsmekanism. Jag har ändå sedan jag var i sena tonåren "längtat" efter att få barn så vill inte tro att de känslorna plötsligt skulle försvinna. Men som du skriver, vi ska lyckas vi också. Kram
Längtan efter att bli en familj




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0