Jag förstår inte hur veckorna kan gå så fort när det samtidigt känns som att tiden står stilla. Känns som att de senaste veckorna har försvunnit i rasande fart men ändå känns december en oändlighet bort. Nu vet jag ju inte om vi får sätta igång i december, kan lika väll bli i början av nästa år. Men känns bättre att tänka att vi kommer få göra ett försök i år, därför försöker jag intala mig att det är så det kommer att bli.

 

Annars händer det inte mycket i mitt liv. Som jag skrev i mitt förra inlägg känns det mesta jag gör just nu ganska meningslöst. Det är precis som att jag lever två liv, det ena rullar på som vanligt. Jag jobbar, gör alla de där vardagliga sakerna som man "måste", hittar på en hel del andra saker, jag kan till och med skratta och ha roligt ibland. I det första livet finns inte mycket som tyder på att något skulle vara fel.

 

Men i det andra livet där är allt kaos. Detta liv är som en bergochdalbana som aldrig tar slut utan istället får mer och mer fart för varje uppförsbacke den tvingas ta sig upp för. I detta liv gråter jag ofta, helst på kvällar eller när jag är ensam och ingen ser. I detta liv kämpar jag med att försöka intala mig att jag någon gång kommer att få vara gravid och bli mamma -vilket inte är lätt när hjärnan hela tiden skriker att det aldrig kommer att gå. I detta liv finns inga skratt och ingen glädje, istället skriker mitt inre och det smärtan växer sig starkare för var dag som går. Här betyder alla de där vardagliga sakerna inte ett dugg, här skulle jag helst av allt bara vilja lägga mig och sova bort resten av livet.

 

Vad kommer att hända när de båda liven krockar med varandra? Det där andra livet har redan börjat inkräkta på det första så det är bara en tidsfråga när krocken kommer. Hur länge till orkar jag hålla humöret uppe i mitt vanliga liv? Fick höra av en på jobbet (som vet lite om det vi går igenom) att hon tycker jag är så stark och hon beundrar mig som orkar gå och jobba trots allt som händer. Då ville jag säga att jag helst av allt skulle vilja stanna hemma och aldrig mer komma ut (eller ja åtminstone inte förrän jag lyckats få barn). Men jag har alltid varit en sådan person som håller inne med mina känslor, jag har alltid "kämpat" på och alltid tyckt att mina problem inte har varit något att prata om -att jag helt enkelt inte är någon att tycka synd om. Därför log jag bara och sa "tack" och mitt liv fortsätter att rulla på som vanligt trots att ingenting är som vanligt.

 

Börjar mer och mer inse att de som inte gått igenom en sådan här sak aldrig kommer att förstå hur man känner. Hur tydligt man än förklarar går det inte. Det som sårar mig mest är att trots att man förklarar så verkar man inte ha rätt till sina känslor. Hamnade i en diskussion angående det här att många säger "när ska ni skaffa barn då?". Fick höra att man ju kan säga det på olika sätt (?). Och ett sätt skulle då vara i välmening och inte alls menat som att såra någon. Försökte förklara att jag inte tror någon som frågar när man ska skaffa barn gör det för att såra men att det ändå är känsligt och man kan bli ledsen av att få frågan. Men verkade inte som att det fanns någon riktig förståelse på den punkten. Tycker det är tråkigt att man tvingas stå upp för sina känslor när man redan befinner sig i en väldigt utsatt sits. Men det är väll bara till att inse att hur mycket man än förklarar så kommer aldrig människor som inte gått igenom samma sak att förstå. Därför är jag väldigt glad att jag har den här bloggen att skriva av mig i och att det finns fantastiskt fina människor där ute som läser bloggen och som på riktigt kan förstå vad jag känner och går igenom. All kärlek till er <3