Vet inte hur många gånger jag har blivit frustrerad, ledsen, arg, besviken,uppgiven med mer över hur lång tid allting tar i denna eviga bergochdalbana. Det tar tid för att överhuvudtaget få hjälp att bli utredd när man inte blir gravid (jag hade dock tur och fick komma till en gynekolog ganska snabbt), sen i vårt fall tog det tid för mig att få en tid till sjukhusets genetik avdelning, sen vänta på provsvar (vilket vi gör fortfarande), sen tid för att få bli ställd i kö till IVF, sen om man har tur kan vårdgarantin hållas. Alltså massor utav väntan hela tiden. Som att det inte vore nog med allt psykiskt lidande (och även hos många fysiskt lidande) barnlösheten innebär, nä det ska sparkas ytterligare på en genom att man får vänta i en evighet. Måste dock säga att trots den eviga väntan som ibland känns som att den aldrig ska ta slut så tycker jag att dagarna går otroligt snabbt. Känns som att det var julafton för bara några dagar sedan men det är ju över en månad sen.

 

Har nu varit och lämnat "grundläggande" prov inför IVF. Så väntar på provsvar på dem. Hoppas verkligen att det inte kommer att vara något strul med dem. Sambon ska lämna spermaprov i veckan som kommer. Han både röker och snusar så är lite orolig för hur kvalitén kommer att vara. Han har dock de senaste veckorna dragit ned jättemycket på rökande och röker nu kanske 3 ciggaretter om dagen. Hade ju helst velat att han skulle sluta helt men tycker det är jättebra att han dragit ned så mycket han gjort (på eget initiativ dessutom) så är rädd att om jag tjatar kanske det har motsatt effekt. Har dessutom de senaste dagarna varit ganska besviken på honom. Känns ibland som att vi befinner oss på två helt olika nivåer i våra känslor när det gäller barnlängtan. Svårt att förklara hur jag menar, och jag tror att han tycker det är jobbigare än vad han vill säga. Och jag vill inte hålla på varje dag och prata om hur dåligt jag mår så ibland blir det "krock" mellan oss. Sen blev jag ännu mer besviken eftersom han berättat för en kompis vad vi går igenom. En kompis som jag sagt att jag inte vill att han ska säga någonting till.

 

Är glad att jag har den här bloggen jag kan skriva av mig i. Och vill tacka för all stöttning och alla fina kommentarer jag får. Känns iallafall "skönt" att veta att man inte är helt ensam i det man går igenom. I flera av de IVF-bloggar jag läser har bloggtjejerna nyligen gjort eller ska göra en insättning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå vägen för alla er så att ni slipper fortsätta denna hemska karusellen (tills det blir dags för syskon för er som vill det). Och till alla andra som kämpar där ute vill jag skicka massa styrkeramar. Hade ju önskat att ingen skulle behöva gå igenom detta helvete. Men tyvärr så kan inte den önskan slå in så därför får vi fortsätta kämpa och stötta varandra i allt kämpande <3