Jag vill börja detta inlägg med att tacka för alla fina, stöttande och stärkande kommentarer som jag fått av er fina människor den senaste tiden. Jag hoppas att ni alla kommer att nå era drömmar snart <3

 

För egen del dog det ynka lilla hopp om att få göra ett försök den närmaste tiden ut helt nu i veckan. Fick ett telefonsamtal av Dr P i torsdags. Dr P som flera gånger har sagt att bara vi får provsvaren från sjukhuset i Uppsala är det bara att köra igång. Men han kunde inte ha haft mer fel. Efter att han fått provsvaren från Uppsala tog han kontakt med Huddinge där vi ska göra vårt försök. Och svaret de gav kändes som flera knytnävsslag i magen på mig. Eftersom vi ska göra IVF med PGD måste de utarbeta en "analysmetod" för oss. Detta kommer att ta 9-12 månader. Det var tur att jag fick samtalet när jag bara hade ca 10 minuter kvar av arbetsdagen. Annars hade jag brutit ihop där och då. Cyklade hem med tårar i ögonen. Som om inte det vore nog träffade jag på en granne när jag kom hem. Hon var ute med sina två små barn. Barnen sprang åt var sitt håll. Den ena av dem, kanske 4 år började prata med mig när jag ställde min cykel. Mamman tittade lite menande på mig när jag gick förbi och sa "ibland så skulle man behöva vara klonad...." Om hon bara visste hur gärna jag hade velat byta ut mitt liv emot hennes just i den stunden... Jag bet ihop och svarade något i stil med att jag vet hur det känns för jag jobbar på förskola. När jag kom in kunde jag inte låta bli att reflektera över min egen kommentar. Kommer det att vara så jag får svara för resten av mitt liv? Som det känns nu kommet jag aldrig någonsin att kunna relatera något folk säger till egna barn. Som det känns nu kommer jag aldrig någonsin att få barn. Nu har jag inte ens tillstymelsen av ett hopp att luta mig mot.

 

Har även insett de här dagarna att min sambo aldrig kommer att förstå hur jag mår/känner. Missuppfatta mig rätt. Han har varit jättestöttande och i torsdags fick jag världens finaste sms av honom. Men hur dåligt jag verkligen mår kommer han aldrig att förstå. Han trodde t.ex. inte att detta var något man kunde bli sjukskriven för. Jag försökte även förklara att jag tycker det är väldigt jobbigt med alla runtomkring som blir gravida. Där känner han inte alls samma för "vi kan ju fortfarande lyckas" och "det finns ju faktiskt det som inte har någon chans att bli gravida överhuvudtaget". Försökte förklara att det handlar ju inte alls om det utom att det är jobbigt att "alla andra lyckas" samtidigt som man själv står kvar på samma punkt i livet med en otrolig längtan som bara blir större". Hur är det för er andra kämpar därute? Har ni några tankar/känslor som inte alls delas av er sambo?

Jag känner att jag skulle vilja prata med någon, måste få ur mig alla känslor annars blir jag tokig. Men vart ringer man? Hur ska man kunna få tag i någon som verkligen kan förstå ens Känslor? Kan någon som inte varit med om samma sak någonsin förstå? Och hur ska man undvika att folk i ens närhet ser en som ett psykfall?

 

Just nu vet jag inte hur ofta eller om jag kommer orka blogga här den närmaste tiden. För tillfället känner jag ingen mening med någonting. Varenda gång det känns som det börjar närma sig ett försök så händer någonting som gör att det skjuts upp med flera månader. Och jag orkar inte med det längre. Kanske lika bra att ge upp tanken på ett barn helt. Jag har aldrig direkt trott på några högre makter utan mer trott på ödet. Men nu undrar jag om det ändå inte finns någon/något som har bestämt sig för att göra hela mitt liv till en evig kamp. Har ända sen jag började högstadiet gått igenom motgångar på olika sätt (behöver inte nämna någon av dem i detta inlägg men det har varit både stora och små motgångar).

 

Sitter här och gråter när jag skriver detta inlägg. Läser, redigerar och läser igen. Försöker samla ihop ord och tankar så att inlägget ska få någon form av sammanhang. Vet som sagt inte om jag orkar skriva så mycket framöver. Ville iallafall skriva ett inlägg så att alla ni fina kämpar därute skulle få veta vad som händer i mitt liv <3