Som ni säkert har förstått så har jag inte mått speciellt bra den senaste tiden och jag har inte orkat blogga. Efter beskedet om att vårt ägg var sjukt och att det andra inte gick att analysera mådde jag väldigt dåligt. Stannade hemma resten av veckan men började sedan att jobba igen. Har känts som att jag mått bättre men nu när jag loggade in på bloggen för att svara på alla kommentarer kändes det riktigt jobbigt igen. Tror helt enkelt att jag stängt av alla tankar kring försöket och kring vår barnlöshet. Det gör för ont att tänka på. Att det dessutom har hänt en del andra jobbiga saker privat och jobbmässigt gör inte det hela bättre. Jag vet inte var jag ska göra av alla tankar och känslor, då är det lättare att bara stänga av.

 

På fredagen samma vecka som vi fått veta att vårt analyserade ägg var sjukt vaknade jag av en otroligt stark smärta i magen. Hade varit väldig spänd och känt smärta vid vissa rörelser dagarna innan, t.ex. när jag hostat, böjt mig ned och när jag låg på sidan i magen. Men nu gjorde det trots att jag låg helt stilla. Jag försökte ändra liggställning i sängen men smärtan stegrade ännu mer. Jag gick upp på toa och sedan lade jag mig för att försöka vila igen men det gick bara inte. Blev helt kallsvettig. Tänkte att jag var överstimulerad, bestämde mig för att ta en dusch och sedan ringa kliniken. Duschade av mig och då kändes det lite bättre men hade fortfarande ont. Hann inte ringa kliniken för de ringde mig först. De ville berätta att det andra ägget hade fortsatt att utvecklas (var lite segt i starten bara) och att de hade analyserat det men inte fått svar. Som tur var fick vi inte alltför stort hopp kring det ägget. För på onsdagen fick vi reda på att även det ägget var sjukt. Angående smärtan så sa de att det var helt normalt. Och att det troligtvis var någon äggblåsa som hade fortsatt växa och sedan spruckit. Däremot skulle jag ha koll så att det inte blev värre, höll i sig eller att jag fick feber (hade feber men inte över 38 så det räknades tydligen inte som feber enligt sjukhusets termer).

 

Har fått en ungefärlig tid för när vi får börja vårt nästa försök. Får jag ingen mens innan juni ska jag köra igång med Provera under juli för att få en blödning och på sätt kunna köra igång med Synarela i augusti. Dock har vi bokat en resa en vecka i slutet av juli månad. Och jag vet inte om jag vill hålla på med Provera utomlands. Vill försöka njuta av resan och tänka på annat än vår barnlöshet för ett tag. Därför tror jag att jag ska be om att få köra igång i början av augusti istället.

 

Vill tacka för all stöttning som jag fått på mina senaste inlägg. Det betyder väldigt mycket för mig. Och även om kommentarerna inte får mig att må bättre så känns det ändå bra att veta att det finns människor som läser min blogg och vet vad jag pratar om. Människor som har gått igenom eller går igenom samma sak som jag själv gör. Innan vårt första försök berättade jag för några fler på mitt jobb om vad vi går igenom. Okunskapen är tyvärr stor kring IVF. Två personer (oberoende av varandra och vid två olika tillfällen) som jag pratade med kring IVF tror att alla som gör IVF lyckas. Jag försökte förklara att chansen faktiskt inte är så stor att lyckas. Och då fick jag höra av båda två "alla jag känner har iallfall lyckats". Vad ska man svara då? Trots att det är jag som går igenom det så tror de att de har större kunskaper än mig. Kom på efteråt att nästa gång borde jag svara "men det kanske är så att det är de som lyckats med IVF som valt att berätta, de i er närhet som inte har lyckats med IVF kanske inte har orkat berätta?"

 

Jag trodde att jag var redo att logga in här för att skriva en uppdatering men ju längre inlägget blir, desto mer rullar tårarna för mina kinder. Det gör ont, det gör riktigt ont just nu. Den där inre smärtan är riktigt bedövande och gör så fruktansvärt ont att det inte går att jämföra med någon fysisk smärta jag känt. Har fått ett telefonnummer till kvinnokliniken här i stan. Nu måste jag bara samla kraft för att orka ringa och be om att få prata med någon, Känner att jag måste göra det om jag inte ska gå ner mig totalt.