Har mått bättre än vad jag trodde jag skulle göra efter missfallet (därmed inte sagt att jag mått bra). Men idag gör det så fruktansvärt ont, i själen och i hjärtat. Kanske inte så mycket över missfallet som över barnlösheten. Överallt blir jag/vi påminda om vad vi inte har (även min sambo har sagt det som ändå inte är den som lägger märke till saker i första taget). Avundsjukan har blivit flera gånger värre känns det som. Blir avundsjuka på alla som har barn, på allt som har med barn att göra. Skuldkänslorna är också de starkare än någonsin. Varför kan inte jag bli gravid naturligt? Och när jag blir gravid genom IVF varför kan jag då inte behålla "fostret"? (jag vet att det är vanligt med missfall o.s.v. och jag skuldbelägger ingen som fått missfall men jag skuldbeläggger mig själv något enormt). Jag undrar om missfallet skedde den dagen jag blödde "färskt" blod. Om det är på det viset får jag aldrig veta men jag kommer för alltid ha dåligt samvete över den dagen. Samma dag bråkade nämligen jag och min sambo. Eller jag gillar egentligen inte orde bråka, men vi hade en ganska livlig diskussion. Tänk om det var därför jag började blöda? Varför skulle jag brusa upp? Jag antar att detta egentligen inte hade något alls med missfallet att göra, men ändå. Den största frågan jag känner nu är om det är värt att kämpa vidare.