Förra fredagen började jag att använda Progynon. På måndag ska jag kolla till slemhinnan. Ser inte fram emot att att börja göra undersökningar igen. Men samtidigt vet jag att jag måste för att vi ens ska ha en chans att lyckas. Jag bytte arbetsplats för ett tag sedan och redan när jag började var flera gravida. Och idag fick jag reda på att en på jobbet är gravid med sitt fjärde barn. Återigen kommer den där otäcka känslan till mig, känslan av orättvisa. Som ett hugg i hjärtat slår den till och jag blir ledsen och arg på samma gång. Försöker att slå bort känslan, tänker att om jag känner sådana känslor kommer chansen att vi lyckas minska. Att det blir något slags straff för jag inte längre känner glädje över att höra om andras graviditetssymptom. Vet att det självklart inte är på det viset men det känns så. Jag tänker att jag tänkt och känt så många orättvisa och felaktiga känslor att vi aldrig kommer att lyckas. Kanske är det faktiskt inte meningen att vi ska bli föräldrar. Vet att jag blir arg när jag hör om andra som säger sådana saker till barnlösa. Men kan inte låta bli att tänka att det kanske är så det är för oss. Men om det inte är meningen att vi ska bli föräldrar, vad är då meningen med våra liv?

 

Har varit inne och läst lite på biverkningar kring Progynon. En vanlig biverkning jag känt av är illamående, en "mindre vanlig" biverkning är nedstämdhet. Jag vet inte om det är för att det närmar sig insättning, om det är att livet är extra tufft just nu (av flera anledningar) eller om det är en biverkning men jag känner mig mer nedstämd än vanligt. Känner ingen glädje av att gå till jobbet (bara stress), orkar ingenting. Det är inte många veckor kvar till vår långresa och jag har hela tiden sett jättemycket fram emot den men de senaste dagarna har jag tappat entusiasmen och glädjen över resan.

 

De senaste dagarna har det även kännts som att det "hettar" i ansiktet, speciellt när jag ska sova. Har läst om biverkningar men inte hittat någon om att man skulle uppleva hetta. Så antingen börjar jag bli sjuk eller har så har jag fått en egen biverkning. Det blir jobbigt när jag ska sova eftersom jag känner mig jättevarm.

 

Känner att det blev ett sådant där oerhört bittert inlägg igen. Hade tänkt skriva ett kort inlägg men sen fick jag reda på graviditetsbeskedet som jag skrev om ovan. Efter det blev jag ännu mer nedstämd än vad jag redan var. Jag önskar inget hellre än att alla vi som kämpar ska få bli föräldrar. Och nu har nästan alla de jag följt sen jag började blogga om barnlösheten blivit föräldrar. Några nya kämpar har jag börjat följa och flera av de har också fått barn eller blivit gravida. Känns som att jag och min sambo tillsammans med några få (som går att räkna på en hand) är de som fortfarande kämpar. När blir det egentligen våran tur? Kommer jag att vara en av de där som står kvar vid startlinjen när alla de andra "gått i mål"? En av de som inte kommer att röra sig några fler steg i livet. En hemsk tanke, men en tanke som tyvärr blir mer och mer verklig ju längre tiden går.