I måndags var jag iväg till kliniken för att se hur allt ser ut inför vårt eventuella FET. Jag skriver eventuella eftersom man aldrig vet om det blir av eller inte. Vi skulle ha gjort FET för lite mer än en månad sedan. Som jag redan skrivit i ett tidigare inlägg blev det avbrutet då min kropp inte regaerade som den skulle. Den här gången har jag fått äta Letrezol för att få ägglossning. Och när jag var iväg till kliniken i måndags kunde läkaren se en liten blåsa på ena sidan, på den andra sidan var det en blåsa på ca 15 mm. Har tagit ägglossningsstickor sedan i onsdags och ska fortsätta med dem under veckan. Har de inte hunnit ge utslag innan fredag ska jag ta Ovitrelle på fredag kväll. Om jag förstod läkaren rätt skulle det innebära insättning nästa fredag. Alltså fredagen den 9:e juni.

 

Den 9:e juni. Samma datum som vi blev beräknade till. Den 9:e juni, dagen jag var beräknad att bli mamma på. Men ni som följt min blogg vet att lyckan blev kortvarig. I vecka nio fick vi veta att det inte fanns något hjärta som slog på vårt lille. Nu kommer vi alltså eventuellt att få göra FET den dagen vi eventuellt skulle ha fött på. Jag vet inte om jag ska se det som ett positivt tecken eller ett tecken på att någon/något bara vill göra livet svårare för oss. Svårare än det redan är. Det borde vara vår tur nu. Om man nu kan resonera på det viset. Men jag/vi har gått igenom så mycket smärta och tragiska saker under våra liv. Skrev aldrig det i mitt föra inlägg, men under vår resa gick min 66 åriga morbror bort i cancer. Allt gick så fort, från att han blev sjuk tog det bara några veckor innan han dog. För några år sedan gick en annan morbror samt min mormor bort i cancer, med bara några dagars mellanrum. Detta är bara lite av tragiska händelser som drabbat min familj. För egen del har jag även varit med om andra tuffa saker och perioder i mitt liv

 

Om det nu finns ett öde, borde det väll någon gång visa på sina ljusa sidor. Jag önskar så innerligt att jag kommer få bli mamma. Samtidigt är jag rädd för ett plus. Får vi ett plus igen, då kommer jag inte våga tillåta mig att vara lycklig. Inte förrän... Ja, jag vet inte, kommer jag någonsin släppa oron och vara lycklig då?