Kan någon se mig, kan någon höra mig?

Inte en gång till, jag orkar inte. Jag gråter av förtvivlan, jag gråter av smärta, jag gråter av ilska men bara en enda person kan se, bara en person kan höra. Tyvärr är personen orsaken till alla tårar, till all smärta till all sorg... Och jag känner att nu går det inte längre, jag orkar inte mer, jag gör inte det. Jag vet inte vad jag ska ta mig till bara... Det värsta är att jag innerst inne vet att jag får skylla mig själv, jag får skylla mig själv att jag blir krossat gång på gång. För jag gör ingenting åt det, jag bara tar all skit och all smärta och fortsätter som ingenting.

Man brukar ju säga att livet aldrig blir som man tänkt och det kan jag verkligen skriva under på. Absolut ingenting har blivit som jag tänkt, ja utom möjligtvis att jag nu har det jobbet jag ville ha (fast som jag allvarligt har börjat fundera på om det är rätt eller inte.) Men ingenting annat är som jag tänkt. Och det enda jag gör är att vänta på att vakna upp från denna mardröm. För en mardröm är just var det är och det värsta är att det känns som den är satt på reapeat för den spelas om och om igen, bara med några få justeringar varje gång. Och för varje gång den spelas om blir den allt värre....

Känslan av att vara betydelselös...

Saknar känslan av at bli lyssnad på. Tänk att en sådan liten sak som att få berätta (och verkligen bli lyssnad på) om hur dagen på jobbet varit plötsligt kan få så stor betydelse. Eller att bara få berätta minsta struntsak. Efter lång tid av att inte bli lyssnad på så blir det ganska betydelsefullt...

Ibland undrar jag...

"Det sägs att ovan molnen lyser himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den"

Ibland undrar jag om inte livet bara är ett helvete man måste ta sig igenom för att komma till någonting bättre. Men mina funderingar går inte ihop riktigt med tanke på att en del människor på jorden trots allt anser att de är väldigt lyckliga. Varför måste vissa gå igenom ett bra mycket större helvete än andra? Varför drabbas en del aldrig av någonting medan andra får ta den ena motgången efter den andra -den ena dessutom bra mycket tyngre och värre än den andra. Varför är jag en av dem som tycks ha det största helvetet att gå igenom innan jag får bli lycklig? Är det kanske så att ju mer jag klarar av att ta i detta liv desto bättre kommer jag att få det i nästa? Eller är det som jag egentligen tror och alltid har trott -att efter detta helvete finns det inget mer, det är inte ens svart...det är/finns ingenting...
RSS 2.0