Ett växande hopp

Blev ju ganska orolig efter att ha fått mail från min läkare (den jag har på Akademiska i Uppsala) om att jag skulle komma upp till sjukhuset i nästa vecka. Så kontaktade h*n i veckan. Jag sa att jag blev orolig av mailet och fick till svar "va?!, nej men varför det? Och när jag förklarade att jag var lite orolig för att vår kommande IVF skulle kunna äventyras så fick jag ett lite undvikande svar (ja, detta är såklart hur jag tolkade svaret och det kanske inte alls var menat avikande ifrån läkaren). H*n sa att hon ville diskutera provsvaren och hur vi ska gå vidare därifrån. Får se i nästa vecka vad hon menar.
 
Jag blev iallafall lite lugnare efter samtalet och även om det känns nervöst fortfarande så känner jag ett större hopp än på mycket länge. För Dr. P sa att så fort provsvaren kommer så kan vi köra igång med vår IVF. Dr. P jobbar här i kommunen vi bor och IVF:en kommer vi att få göra i Huddinge, men eftersom han varit i kontakt med dem så antar jag att han har rätt. Har själv varit i kontakt med Huddinge och då lät det som att det var flera månaders väntetid. Men jag väljer som sagt att lita på vår läkare här. Nu hoppas vi på att få komma på informationsbesök inför IVF någon gång i mars och att vi därefter får köra igång direkt. Eftersom jag har pco har jag nästan aldrig någon mens, och jag antar att jag får knappra i mig någon typ av piller för att trigga igång en mens (det där kändes fel att skriva men det är ju i princip så det är :P).
 
Känner att det blir många olika läkare att hålla reda på nu och olika sjukhus. Men i slutändan så kommer det förhoppningsvis att vara värt alla olika kontakter. Önskar bara att man kunde få någon garantin på att allt kämpande i slutändan kommer leda till ett barn.
 
Jag vet att det ska till en hel del till för att lyckas på ett första IVF-försök. Men för första gången på länge känner jag ett hopp växa inom mig, ett hopp om att vi trots allt kommer att få bli föräldrar. Jag försöker att inte skruva upp hoppet alldeles för mycket eftersom det kommer göra så fruktansvärt ont vid ett misslyckande. Samtidigt vill jag även ta tillvara på det där hoppet och använda det till att känna mig positiv och glad. Därför gjorde jag något igår som jag inte gjort på väldigt länge. Jag googlade på barnvagnar. Skulle vi bli gravida är just barnvagn en av de saker jag skulle vilja köpa helt ny (andra saker kan jag tänka mig att köpa "begagnat"). Problemet är att jag är lite kräsen när jag kollar runt på barnvagn, så hittar nästan alltid något fel på de jag tittar på. Och hittar jag en jag tycker om är det självklart en i den dyrare prisklassen :/ Åhh, jag vill så gärna kunna klicka hem barnsaker på nätet, men jag vet att det kommer dröja ett antal månader till (minst) innan det ens skulle kunna bli aktuellt att göra det.
 
 
 

Oroliga tankar

För ett tag sedan skickade jag ett mail till den läkare som tog prover på mig för att undersöka om jag har sjukdomen som finns på min familjs sida. Fick svar idag att hon skulle vilja att jag kommer upp till sjukhuset i nästa vecka och att hon kan svara på min fråga då. Och nu börjar jag tänka massa oroliga tankar. När jag tog proven så lät det som att jag skulle få provsvaren hemskickade (samt att de skulle skickas till min gyn. som är den som skickat remissen till sjukhuset). Men nu ville hon att jag skulle komma till sjukhuset. Kan de ha upptäckt något speciellt i prosvaren? Tänker att det kan väll inte vara något jätteallvarligt för då borde läkaren ha ringt och bett mig komma in? Sen tänker jag att, tänk om det visar sig att jag av någon anledningen kanske inte kan genomgå en IVF (vet ju att sjukdomen kan påverkas av stora hormonella förändringar). Vet att jag antagligen förstorar upp och tänker massa hemska saker i onödan nu, men blev orolig när jag läste mailet.Jag hoppas att det är en sådan enkel anledning som att läkaren helt enkelt vill träffa mig och prata om provresultaten öga mot öga. Men tycker ändå att det är lite onödigt att provsvaren inte kan skickas. Eftersom vi har en bra bit till Akademiska i Uppsala så innebär det att jag måste ta ledigt en dag från jobbet nästa vecka. Och jag har redan tagit ledigt två dagar i mars då jag tänkte åka och hälsa på mina föräldrar och syskon. Vill inte verka snål, men har ju inte alltför många semesterdagar och de kommer att behövas i samband med behandlingar (förhoppningsvis).
 
Det enda positiva med det hela är att om det nu inte visar sig vara något allvarligt och att jag "bara" har sjukdomen så får jag snart komma på ett första samtal inför IVF start. Och efter det hoppas jag att det bara är att köra...
 
 

Tänka ett steg längre?

Var bara tvungen att logga in lite snabbt för att skriva av mig. Fick en kommentar idag kring graviditet som gjorde mig ganska ledsen och arg. Ju mer jag tänker på den dessto mer arg och ledsen blir jag, så om jag skriver ut den här tänkte jag att jag kanske blir lite lugnarre inombords.
Har ju en kollega som är gravid (hon vet vad jag går igenom) och idag pratade hon tillsammans med en annan kollega om olika "symptom" de haft vid sina graviditeter. Jag försökte att inte lyssna så mycket, vilket var svårt. Sen hör jag den ena kollegan säga "ja, det är ju sånt man får gå igneom som gravid"... sen vänder hon sig till mig och säger med ett skratt "eller vad säger du ***." Hon vet inte vad jag går igenom och hon menade inget illa men ändå, det tog ganska hårt på mig och jag fick verkligen bita ihop för atti inte gråta. Jag tror att någon likaväl hade kunnat slå mig med knytnäven i magen, så ont gjorde kommentaren.
Efter denna kommentar funderar jag på om det kanske ändå inte är bättre att berätta för alla på jobbet hur det ligger till för att på så vis kanske slippa liknande kommentarer. Men samtidigt vill jag inte att folk ska börja gå på tå kring mig eller att folk ska börja fråga massa (vilket jag vet att en del kommer göra). Jag vill bara att allt ska vara som vanligt, att folk ska bete sig som de brukar (ja, utan alla sårande kommentarer).
 
Åhh, blir så frustrerad. Kan folk inte bara tänka sig för innan de yttrar vissa saker. Jag menar känner man en tjej/kvinna som börjar komma upp i åldern utan att ha fått barn så kanske man kan tänka ett steg längre innan man säger något.
Nä, nu blev jag ännu mer ledsen. Usch... får gå och lägga mig så att jag imorgon kan klara av veckans sista arbetsdag.
RSS 2.0