Väntar

Nu var det ca en vecka sedan jag skrev. Har inte hänt något nytt så har väll egentligen inget att skriva. Eller jag har massa jag skulle kunna skriva. Massor av olika tankar som snurrar runt i huvudet. Men orkar inte sätta mig ner och skriva ner alla tankar. Då kommer allt så nära inpå. Försöker tränga undan alla tankar på barn. Har fullt upp på jobbet och känner att det börjar bli för mycket även där. Är helt slutkörd när jag kommer hem. Så att börja tänka på barn och hur allt ska bli skulle jag nog helt enkelt inte klara. Får vänta tills min läkare hör av sig innan jag tar tag i alla tankar. Eftersom han inte hört av sig än så tror jag inte att han fick tag i papperna han behöver ha. Så väntan och längtan kommer att få vara kvar länge till...

Hopplöst

Tänkte bara uppdatera lite snabbt vad min gynekolog ville. Tyvärr har han inte lyckats få fram de papper kring min bror som behövs. Så nu har han ett sista sjukhus han ska höra av sig till men det se ganska mörkt ut. Så idag har varit en dålig dag. Orkar inte vänta ett år bara för att mig kring sjukdomen. Sen kommer det ju dessutom med största sannolikhet att ta ytterligare några månader innan man kan sätta igång på allvar med IVF (alltså innan man kan räkna med att bli gravid). Ett år från nu....jag vet inte om jag orkar... Jag vet att det finns många som har kämpat bra mycket längre än mig och jag menar absolut inte att ta ifrån er eran sorg och era känslor. Men det känns så himla hopplöst, precis allting går emot mig. Jag skulle vilja skruva fram tiden så att jag åtminstone var igång med IVF:en, så att jag kan få känna lite hopp mitt i all förtvivlan.

Överanalyserar

Jag har alltid varit en person som tänker massa. Tyvärr har jag en tendens att överanalysera saker också och även att dra lite förhastade slutsatser ibland. Min gynekolog ringde ju i torsdags och när jag ringde upp hade han gått för dagen och kommer tillbaka på måndag. Så jag slängde iväg ett mail där jag skrev att jag kan ha svårt att svara när jag jobbar och om jag inte svarar kanske han kan ta det över mailen. Fick tillbaka ett mail där han skrev att han kontaktar mig på måndag. Så nu har jag blivit lite nojig, tolkar det som att han ska ringa mig på måndag. Varför ska han ringa, varför kan han inte ta det över mailen? Fanns det inget anlagsbärartest på min bror? Kommer min gynekolog då att säga att han inte kan hjälpa mig (eftersom han snart ska gå i pension)? Nu snurrar massa tankar i huvudet. Men jag hoppas ju att han ska ringa och säga att papprena är klara och att vi nu kan starta min utrdening.
 
Blev så himla arg på en kompis. Berättade för henne att jag har pco och inte någon ägglossning. Då fick jag en kommentar som jag ärligt tycker är så korkad att jag inte ens vill skriva den här. Kändes som att hon tror jag är 14 år. Så fick förklara att PCO är en sjukdom. Sen fick jag ytterligare en kommentar som gjorde mig lite irriterad. Och det var "ni kan ju alltid adoptera". Vet att adoption finns som alternativ men det är inte något man (inte jag iallafall) vill höra när man precis har fått reda på att man har svårt för och kanske inte ens kan bli gravid på egen hand. Speciellt när personen vet hur mycket man längtar efter att få bli gravid. Adoption är inget alternativ för mig just nu, jag vill ha "ett eget" barn i första hand, och det är väll ganska naturligt? Att då få höra en sådan sak kändes inte speciellt kul. Dessutom kostar det ganska mycket pengar att adoptera ett barn och det är inte något man "bara gör". Förstår verkligen inte hur människor bara kan slänga ur sig saker utan att tänka sig för. Det där med att sätta sig in i andra människors situation verkar vara en bristvara nuförtiden.
RSS 2.0