Spraydag 7

Har nu hunnit avverka min 10 dagars "kur" med Provera och är inne på dag 7 med Synarela. Har haft lite stickningar i höger bröst samt att jag är väldigt trött hela tiden (fast det är jag jämt). Förutom det har jag inte märkt av så mycket biverkningar men idag är jag på så himla dåligt humör. Försöker att hålla humöret inom mig men känner för att både skrika och gråta på samma gång. Som jag skrivit flera gånger förut har jag mens väldigt sällan men de gånger jag får mens brukar jag känna så här dagarna innan. Så vi kan ju hoppas att mensen är på gång. Vid mina två tidigare försök har jag inte fått någon blödning förrän efter ca tre veckor med Synarela, första försöket fick jag t.om. börja spraya tre gånger per dag. Skillnaden mellan våra två andra försök är att jag fått kombinera Provera och Synarela denna gång.
 
I övrgit händer inte mycket i livet. Vantrivs nästan varje dag på jobbet och vill göra något annat. Så himla mycket stress och höga ljud varje dag. Flera gånger i veckan kommer jag hem och känner mig som en dålig pedagog. Försöker hela tiden planera in saker för att ha något att se fram emot. Vad gäller vårt försök känner jag fortfarande inte något speciellt. Vid de två andra försöken har jag haft stor koll på allt i stort sett hela tiden. Nu rullar dagarna på och jag har flera gånger kommit på att "just det, jag ska ju spraya": Jag har inte börjat räkna på ungefär när jag behöver vara ledig (vilket jag gjort de två andra gångerna). Det enda jag vet är att äggplock blir någon gång i mitten eller slutet av oktober. 
 
Ta hand om varandra därute <3

IVF/PGD3 -Synarela dag 1

För ca 1,5 år sedan satte vi igång med vårt första IVF försök. Då var jag väldigt hoppfull och trodde att vi snart skulle lyckas. Jag trodde inte att vi 1.5 år senare skulle befinna hos där vi gör nu - på försök tre utan att ha kommit ett enda steg närmare ett barn.
 
Idag började jag med Synarela och vet ni vad? Jag känner mig helt likgiltig. Inför de andra försöken och mitt Fet har jag åtminstone känt något -även om den starkaste känslan inte alltid har varit hopp och tro så har jag känt något. Ibland har det varit förtvivlan eller oro eller sorg ochsåvidare men just i detta nu känner jag ingenting. Det är bara helt tomt. Däremot känner jag en sorg inför framtiden -ser massor av saker framför mig som jag adrig kommer få uppleva. Kommer inte få uppleva ett ultraljud där jag får se ett tickande hjärta, kommer inte få känna någon sparka inifrån magen, kommer inte få uppleva en födsel (åtminstone inte min egen), kommer inte få se mitt barns första steg, kommer inte få skola in på förskola o.s.v. Jag hoppas så innerligt att jag har fel. Men känner att det är lika bra att ställa in sig på att det är så det kommer att bli.

Snart IVF 3

I veckan kör vi igång vårt sista Ivf med PGD försök. Sista i Sverige iallafall. Hoppas självklart men har ingen tro på att vi kommer att lyckas på detta försök. Känns som att det inte är speciellt mycket som talar för oss. Visst vi har blivit gravida en gång men det ledde ju inte till något barn. Sen känner jag att det är lika bra att inte gå runt och tro att det ska fungera. Får bli en glad överraskning istället om vi lyckas. Börjar så smått ställa in mig på att göra försök utomlands. Ska under vårt sista försök här i Sverige maila till lite kliniker utomlands. Vi kommer troligtvis att ha råd (och ork) med max två försök utomlands. Finns ingen garanti att lyckas utomlands heller men det är iallafall högre chans att lyckas där samt att de gör mer individanpassade behandlingar.
 
 Idag höll jag på att bryta ihop i personalummet på jobbet. Hade rast när min chef (som vet att vi inte kan få barn) samt några kollegor diskuterade. Den ena hade en släkting som hade haft svårt att få barn och hade adopterat, därefter hade de lyckas få biologiska barn. Då hör jag dem säga (även min chef) att "ja, det är ju oftast psykologiskt det där... Och när väl har fått barn eller adopterat så lossnar det". Blev arg men mest ledsen. Fick sitta och blinka bort tårar. Ville egentligen gå därifrån men då hade jag brutit ihop helt. Det finns inget ställe på jobbet där man kan dra sig undan och vill inte gå in på toaletten och gråta. Samtidigt som jag ville gå ut från personalrummet hade jag lust att skrika åt dem allighopa. Känns som slag i magen när de sitter och säger att det är psykologiskt. Som att jag inte redan tycker att jag är värdelös, blir ju inte bättre av att få höra sådana saker.
 
Menmen, jag hoppas att jag någon gång i framtiden kommer vara tillräckligt modig för att stå upp för mig och alla andra ofrivilligt barnlösa. Kram till er alla kämpar därute <3
RSS 2.0