Det känns bättre nu.

Ja, vad ska jag säga? Det känns bättre nu iallafall. Skönare på något sätt. Men det gör fortfarande ont, det smärtar i mitt hjärta. Det gör ont att tänka på det som varit, det gör ont att tänka på framtiden. Försöker leva här och nu men det är svårt för det smärtar i mitt hjärta.

Klipp mina vingar, låt mig falla.
Ta min själ och se mig försvinna.
I de djupaste hålor och mörkaste vrår,
där kan jag vara för evigt.
Jag har inga vingar, jag har ingen själ
för i de djupaste hålor och mörkaste vrår,
där kan jag vara för evigt.

Rädslan biter sig fast

Jag har en rädsla som växer sig allt starkare ju längre tiden går. Och det är rädsla för att aldrig få bli mamma. Ja, jag är bara 25år och har tid på mig. Men åren går snabbt och snart är man 30, jag vill inte vara en gammal mamma. Att ha varit i ett förhållande och efter tre år få veta av utomstående att den man är tillsammans med inte ens vill ha barn med en gör inte saken bättre. Personen visste hur gärna jag vill bli mamma och en av de första sakerna jag frågade när vi blev tillsammans var om han ville ha barn i framtiden och om inte såg jag ingen meningen med att vara tillsammans. Ja, jag vill ha barn svarade personen. Varför inte vara ärlig? Varför gå till alla andra och säga så? Sen när det kommer fram, inte ens då kan han vara ärlig. Nää för då heter det att han vill ha barn men inte just nu och den som säger att han sagt att han vill något annat ljuger (enligt honom). Men nu är det som så att det är inte bara "den" utan de. Det är fler än en person som sagt det och personerna som sagt det är oberoende av varandra, känner inte ens varandra. Tänk att vara tillsammans med en person i tre år och sedan få reda på att den personen inte vill ha barn med dig, barn som är en viktig del för dig. Hur hade du gjort? Jag vet inte vad jag ska göra. Har insett att vill jag ha barn får det bli med någon annan eller med insemination. Tyvärr känner jag allt oftare att jag kanske ska strunta i barn över huvudtaget. För vill jag ha ett barn som föds till denna värld, vill jag ha ett barn som ska behöva växa upp i samhället såsom det ser ut idag?

Jag trodde alrig att mitt liv skulle se ut och vara så här när jag var 25. Men man är naiv när man är yngre, jag trodde att när jag blev vuxen så skulle jag slippa lögner ochsåvidare. Jag trodde att folk mognade när de blev vuxna men icke. Jag trodde inte att jag skulle bli utsatt för svek och otrohet. Just nu tvivlar jag på allt. Och riktig kärlek har jag gett upp hoppet om för riktig kärlek finns inte. Jag ska aldrig mer släppa någon nära. Det kanske är lika bra att ge upp allting?
RSS 2.0