Väntetid för IVF

Det känns som att jag nästan bara är inne här och skriver när jag mår som sämst eller har fått negativa besked. Men tror det beror på att jag känner ett större behov av att skriva av mig då. Häromdagen läste jag en blogg där det stod att det var 6 månaders kö för att få göra IVF på Karolinska. Jag som trodde att det var max tre månaders kö. Och det gjorde mig lite deppig, för skulle det vara så innebär det att jag inte kommer få sätta igång med IVF förrän nästa höst. Jag har nästan precis ställt in mig på att få vänta till april ungefär. Så jag kollade runt på Karolinska sjukhusets hemsida, skickade ett mail till dem och skickade även ett mail till min gynekolog och frågade hur lång tid det tar att få sätta igång med IVF med PGD. Blev inte mycket klokare eftersom jag fick tre olika svar. Som en liten parentes kan jag säga att jag är så himla glad över min gynekolog som tar sig tid att svara på mail även på helgen (men snacka om att leva med jobbet). Han verkar verkligen brinna för det han gör, lite trist dock att han med största sanolikhet kommer gå i pension till sommaren (hoppas inte han gör det men han är redan över pensionsåldern). Men iallafall, här är de svar jag fick från de olika ställena över hur lång tid det tar att få sätta igång med IVF:

Karolinska sjukhusets hemsida: 4-6 månader (där står även att de inte kan hålla vårdgarantin). -detta svaret kändes inte allt för uppmuntrande eftersom jag då måste vänta till september/oktober =(
Min gynekolog: Han vidarbefodrade min fråga. Sen fick jag svar att när analysen av mitt blodprov jag ska göra i december är klart kan vi köra igång med IVF direkt. -detta svaret älskade jag att höra eftersom jag då kanske kan sätta igång i mars/april =)
Svar på mailet jag skickade: Ska jag vara ärlig förstod jag inte riktigt svaret i mailet. Det stod att först och främst måste vi bli remitterade till Klinisk genetik på Karolniska för att de ska utveckla en analysmetod för oss. Sen skickar de en remiss till reproduktionscentrum på Karolinska. Så stod det så här "Behandlingstiden för PGD varierar då det är individuellt eftersom analysmetod ska utarbetas av Klinisk Genetik, när vi fått remiss är det ungefär 2-3 månader för ett nybesök hos oss men sedan kan det dröja beroende på analysmetod." - Kunde inte av det svaret utläsa hur lång tid det skulle ta. Men kan säga att här gick luften ur mig totalt. För läser man det här svaret tolkar jag det som att det kommer ta hur lång tid som helst. Först ska jag skicka en remiss till ett ställe där det kommer ta ca tre månader innan jag får tid (med tanke på att de har svårt att hålla vårdgarantin tar det säkert längre tid). Sen ska de skicka ytterligare en remiss till ett annat ställe, där det tar 2-3månader för ett första besök. Men de kan inte svara på hur lång tid det tar förrän de vet analysmetod. =( =( =(
Känner mig jättekorkad också men förstod inte allt i mailet. Är det någon som förstår vad de menar när de skriver analysmetod?
 
Just nu känns det mesta tungt. Hade börjat vänja mig vid tanken på att få köra igång med IVF till våren. Nu känns det sådär oändligt långt borta igen. Jag hade tillochmed lite försiktigt börjat tänka tanken att till nästa jul, då kanske jag skulle få vara gravid. Nu känns även det helt ouppnåeligt. Börjar blir rejält trött på alla "motgångar", behöver energi och positiva toner.
 
Häromdagen kom också mitt största sammanbrott på länge. Det går hela tiden upp och ner men även om det känns jobbigt stora delar av tiden, så har jag ändå inte gråtit vid så många tillfällen. Mest har det blivit små korta stunder. Men den dagen jag fick reda på att jag har pco och att jag med största sannolikhet aldrig kommer bli gravid på egen hand, då grät jag. Då grät jag från kliniken, hela vägen hem. Sen satt jag inne på toaletten och grät tills min sambo kom hem från jobbet och en bra stund därefter. Häromdagen fick jag ett sådant bryt igen, Det började med ett löjligt bråk med min sambo (eller det var inte ens ett bråk utan mer en diskussion). Vi hade bestämt att vi ska göra en sak i mellandagarna. Men sen visade det sig att denna saken skulle bli dyrare att göra än vad vi först trodde. Det skulle kosta flera hundra mer än vad vi tänkt (vi tjänar inte speciellt bra någon av oss så några hundralappar blir en hel del för vår del). Jag blev nere för jag ville ju komma iväg men samtidigt så tycker jag det är viktigt att vi sparar pengar för framtiden (kan ju bli så att vi kommer få bekosta IVF med PGD om vi inte lyckas på gratis försöket. Och PGD kostar ganska mycket att genomföra, mycket mer än vanlig IVF). Jag vill att vi ska spara så mycket som möjligt till framtida behandlingar, barn och om vi ska skaffa hus. Men sambon tycker att vi har pengar sparade så vi kan ta av de och åka iväg. Då blev det en diskussion av det hela som slutade med att jag började storgråta. Men ville inte visa sambon att jag grät, så väntade tills han hade somnat innan jag började storgråta. Grät för att jag blev arg på mig själv, för att jag känner mig totalt misslyckad i allt jag gör, grät för att vi befinner oss i den situation vi gör, grät för att min sambo förtjänar någon bättre än mig (någon som kan ge honom ett barn), grät för allting helt enkelt.
 
Oj, nu blev det ett väldigt långt inlägg. Men hoppas att någon orkar läsa iallafall. Ska försöka bli bättre på att skriva lite mer positiva inlägg också, men det är inte lätt.

Är det så svårt att tänka på vad man säger?

Idag är en sådan där dag när jag bara måste få skriva av mig lite. Blir så trött på att inte få någon förståelse alls från folk i ens närhet som vet vad man går igenom (det är väldigt få som vet vad vi går igenom och jag är för tillfället inte sugen på att berätta för fler folk). Nu menar inte jag att folk ska förstå hur människor som vi som går igenom det här med ofrivillig barnlöshet känner. Men man kan väll försöka att förstå och framför allt tänka på vad man säger.
 
Fick reda på att en nära kompis som har ett barn sen innan är gravid igen. Och hon skrev hur orolig hon är nu eftersom hon har hört att har man varit gravid en gång så kanske man aldrig blir graivd igen, detta kanske är våran chans skrev hon. Förstod inte riktigt hur hon tänkte där, jag har också hört om folk som varit gravida en gång och sedan inte lyckats bli gravida igen. Men hon har ju blivit gravid igen... Och jag förstår att hon känner en oro för hur det ska gå, det gör nog de flesta som är gravida. Men hon har ett barn sen innan och hon har blivit gravid igen!
Och det som gör mig arg är inte att hon känner sig orolig utan hur hon bemöter mig när jag berättar om min oro. Varje sak jag säger/skriver bemöter hon med ett motsvar/motfråga (ingenting om att hon förstår att jag är orolig) Hon frågade mig hur jag mår. Jag svarade att jag inte mår så bra eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer att kunna bli gravid. Då sa hon att "kan ni inte göra provrörsbefrukting?" Jag svarade att det ska vi men att chansen bara är ca 30% varje gång att lyckas (ännu mindre med PGD), och att chansen att bli gravid på 3 försök är ca 60-65% (tror det är något sådant med PGD). Då säger hon att "ja, men det är ju över 50% chans". Jag försöker förklara för henne att en del aldrig lyckas blir gravida genom IVF och att jag läser många bloggar med tjejer som inte har lyckats. Då svarar hon att "Ja, men ni måste ju försöka iallafall". Det är väll klart som f*n att vi ska försöka men jag måste väll ändå ha rätt till min oro?! (Detta sa jag inte utan tänkte bara). I det ögonblicket insåg jag att jag aldrig kommer kunna prata med denna vän om detta. Och det som gör mest ont är att hon är den vän jag känt i flest år och i stort sett min enda barndomsvän, min närmaste vän helt enkelt. Jag trodde jag skulle kunna prata med henne men det går inte. Och jag vill inte förlora henne som vän. Men en person som förväntar sig att jag ska förstå hennes oro över att få missfall (hon som faktiskt varit gravid och fött ett barn) men som inte kan förstå min oro över att aldrig kanske ens kunna bli gravid, nää en sådan person klarar jag faktiskt inte av just nu. Och det smärtar något otroligt för det känns inte som att jag har någon jag kan prata med. Eller jag har bloggen och alla läsare men jag skulle vilja kunna prata med någon i min närhet, IRL.
 
Börjar bli orolig för sjukhusbesöket i december också. Tänk om de hittar ännu fler fel på mig? Skulle inte förvåna mig det minsta. Jag skulle vilja skruva fram tiden ett par månader, till mars månad ungefär. Hade varit skönt att få sätta igång med IVF:en nu. Även om den inte skulle lyckas är vi ju iallafall igång och det är det viktigaste just nu (ja förutom att få bli gravid då).
 
Nu känner jag mig ännu deppigare än vad jag redan var innan. Menmen, har ju fått skriva av mig lite. Nu ska jag ta hand om tvättem och sedan krypa ner i soffan och kurera mig. Har feber, är förkyld, har ont i huvudet och mår illa :(
Ha det bra alla kämpar därute. Tack för att ni finns, ni som förstår mina tankar och min oro. Styrkekramar till er!
 

Usch och fy!

Känns som att jag just nu är ett enda virrvarr av negativa tankar. Orkar inte, vill inte, borde inte. Jag försöker verkligen tänka positivt, att allt kommer att ordna sig till det bästa och att även jag kommer att få bli mamma. Men det är så svårt. Sen klickat jag in på massor av olika IVF-bloggar och då blir jag ännu mer negativ. Vet att man inte kan dra några slutsatser om hur det kommer att gå för egen del genom att läsa andra IVF-bloggar. Men det känns som att de som inte har lyckats bli gravida genom IVF (många som gjort fler än 3 försök utan att lyckas) är så många fler än de som har lyckats. Jag har inte ens gjort en första IVF och mår skit, förstår inte hur ni som har gjort flera IVF orkar (rent psykiskt alltså). Jag beundrar er och alla andra som kämpar något enormt och jag känner så med er alla <3 Jag har haft en hel del motgångar och dystra besked genom livet men det här är det absolut värsta jag någonsin gått igenom.
 
Har läst olika liknelser kring ofrivillig barnlöshet. Bl.a. någon som liknade det vid en lång bergochdalbana som man aldrig vet när man får kliva av. Jag skulle vilja likna denna resa vid att bli inslängt i en tvättmaskin. Det är hela tiden en kamp för att hålla sig ovanför vattenytan (för att kunna andas). Så länge tvättmaskinen snurrar på i vanlig takt så går det ändå (även om det är svårt). Men plötsligt drar centrifugreringen igångoch allting snurrar mycket snabbare. Det blir nästan omöjligt att hålla sig ovanför vattenytan och man slutar för en stund att andas. Just nu skulle jag nog säga att centrifugen är igång för min del och jag hoppas att min tvättmaskin snart kommer att snurra i vanlig fart igen så att jag kan ta några små andetag igen. Men stannar helt det gör inte min tvättmaskin -inte förrän den dag jag får bli mamma. Och då kommer antagligen en annan tvättmaskin att dra igång -en tvättmaskin fylld med fart och fläkt och framför allt fyllt med glädje och lycka :)
 
RSS 2.0