Jag vill! Jag ska!

Denna vecka har det blivit en del samtal kring min barnlöshet. I måndags ringde jag sjukhuset i Uppsala igen. Sköterskan som jag hade fått numret till trodde att de skulle kunna hålla vårdgarantin. Troligtvis får jag en tid dit i november, för att lämna blodprov. Men (alltid dessa men) hon väntade på att någon (kommer inte ihåg vem), skulle skicka in något papper om att det är staten som står för utredningen (hängde inte rikitgt med men tror det var så hon menade). Självklart har inte denna "någon" skickat in de pappret än, och innan hen har gjort det kan jag inte få någon tid. Sköterskan lovade iallafall att ligga i så att det skulle gå så snabbt som möjligt :)
 
I måndags berättade jag även för en annan kollega hur det ligger till, det blev lite blött i ögonen men kom inga tårar. Så nu vet en till av mina kollegor, men har ändå svårt att prata om det. I onsdags hade jag medarbetarsamtal med min chef och valde att berätta det även för henne. Trodde att jag skulle bryta ihop i tårar men det kom inte en enda tår. Jag hade velat gråta för vill att hon ska veta hur jobbigt jag tycker att det är, nu kanske hon tror att jag inte alls mår dåligt över det. Vet inte varför men har svårt att gråta inför andra, det är mycket lättare hemma. Men jag sa iallafall till chefen att just nu går det bra att jobba även om vissa nätter är jobbiga. Och att jag ville att hon skulle veta ifall det är så att jag bryter ihop längre fram och även att jag kanske blir tvungen att vara borta en del när IVF-behandlingen startar. Detta hade hon full förståelse för och hon lovade att hon skulle stötta mig så mycket hon kan (vet dock inte hur mycket det kommer att bli eftersom hon max är på vår arbetsplats en gång i veckan. Men det känns skönt att ha berättat).
 
Annars rullar dagarna på. Har väll så smått börjat acceptera att jag kommer få vänta ett antal månader innan det blir dags för IVF för mig. Det går ganska bra, jag försöker tänka att ta vara på tiden och att jag/vi gör saker för sista gången som ensam/ensamma, att nästa år vid denna tid kommer jag att vara gravid. Jag vill att det ska vara så, det ska bli så! Känner att jag måste tänka så för att se en ljus framtid och för att inte gå under helt. Men vissa dagar går det inte, då kan jag inte lura mig själv. Då bryter jag ihop och tänker ledsna och arga tankar om hur jävla orättvist allting är. Det är också dessa dagar som avundsjukan växer. Blir avundsjuk på alla runtomkring, alla med de perfekta familjerna, de perfekta liven. Blir flrbannad på alla som inte fattar, som ställer idiotiska frågor, som inte förstår varför man inte har skaffat barn -bara för att de själva haft det så lätt kanske inte alla har det.
 
Vissa av de dagar jag mår dåligt blir jag rädd för mig själv. Har nämligen börjat tankar som "vill jag verkligen ha barn?" "det kanske är lika bra att inte ens försöka skaffa några barn, för barn innebär ju bara massa ansvar och problem." "vill jag verkligen ha barn med min sambo?" Och jag tycker verkligen inte om att dessa tankar har börjat smyga sig in i mitt huvuvd för jag vet att jag verkligen vill ha barn och jag vet att jag vill ha barn med min sambo. Är det någon annan av er som kämpar där ute som kan känna igen er i de tankarna? Eller är det kanske bara jag som fungerar så här. För tror att det är en försvarsmekanism som kroppen sätter in. Istället för att fortsätta bryta ut i tårar så säger kroppen att det bästa är att ha det som man alltid har haft det och att man klarar sig bra ändå.
 
Jag försöker att tänka positiva tankar så långt det går. Tänker att jag kommer att lyckas på första försöket, att jag kommer att vara gravid nästa år vid denna tiden. Att det är min tur att få ett riktigt stort positivt besked då jag upplevt mycket negativt under mitt liv. Jag vill verkligen att det ska lyckas och idag känner jag av hela mitt hjärta att det kommer att bli som jag vill <3

Inte ens i mina drömmar blir det bra...

Dagarna rullar på. Tycker faktiskt att veckorna går ganska fort just nu men samtidigt känns det som oändligt lång tid kvar innan jag kan sätta igång med IVF. Är som sagt glad om jag kommer få sätta igång innan nästa sommar men just nu känns det inte ens som att det är akutellt. Ringde till genetikavdelningen på Uppsalas sjukhus i torsdags. Ville höra vad som menas med att de gör en bedömning av min remiss. Trodde redan det var klart att jag skulle lämna ett blodprov för att sedan kunna sätta igång med IVF. Tyvärr kunde inte sköterskan ge mig svar som jag blev klokare av. Hon sa att en läkare gör en bedömning av remissen för att se hur de ska gå vidare. Och hon trodde att "kanske var en bedöming av min remiss gjord" (men hon visste inte). Sen sa hon även att de har mycket att göra just nu och är underbemmande. Så jag frågade om de kan följa vårdgarantin, det kunde hon inte heller svara på utan sa "i vissa fall kan vi det och i vissa inte". Det beror tydligen på hur prioriterat de tycker att ärendet är. Med min vanliga tur så gissar jag på att min remiss hamnar underst i högen med papper. FIck iallafall numret till en annan sköterska som jag ska ringa imorgon och som förhoppningsvis kan svara lite mer på mina frågor.
 
Har fått min första mens sen jag slutade med mina p-piller (i mars). Eller jag tror att det var mens iallafall, varade bara i två dagar, var inte speciellt mycket och såg inte riktigt ut som mens. Hade iallafall värk i vänster sida av magen häromdagen. Har aldrig kunnat känna av min ägglossning så vet inte om det var den. Har ju pco så har inte ägglossning speciellt ofta (eller har man det alls om man har pco? Har dålig koll på det där.)
 
På onsdag har jag medarbetarsamtal med min chef, har tänkt att jag ska berätta om min situation då. Vill att hon ska veta så att jag inte behöver ta det sen när det väll är dags för IVF. Tycker dock att det är lite svårt för det är inte så lätt att prata med min chef. Det är svårt att komma närainpå henne och det känns som att våra relation är enbart arbetsmässig och inget annat. Därför känns det svårt att bli privat med henne.
 
Förutom detta så har jag även den senaste tiden börjat att drömma om min barnlöshet. Inatt drömde jag om ett gynbesök som inte var så trevligt. Har även drömt om IVF-försök, det lyckades men sen hade jag ändå inget barn så det var en konstig dröm. En dag drömde jag även om hur ett barn i min närhet (som är 1 år idag) hade vuxit och var runt 8 år, samtidigt stod jag kvar på samma punkt som idag (barnlös). Så nuförtiden får jag inte ens "vara ifred" i mina drömmar.

Fokus på något annat.

Idag känns det lite bättre än sist jag skrev även om det självklart fortfarande är jättetungt. Istället för att fokusera på det jobbiga försöker jag just nu lägga ner energi på saker jag ser fram emot och som finns inom en överskådlig framtid. Det går ganska bra även om en del dagar (kvällar) slår till med full kraft och jag så smått bryter ihop.
 
Jag håller för tillfället på och förbereder lite inför julen. Älskar julen men saknar den där speciella känslan man hade när man var liten, den där känslan av späning, förhoppningar och förväntningar. Det jag älskar mest med julen är den mysiga stämningen inför jul. Förhoppningsvis snö och sen alla fina ljus och belysningar som lyser upp i mörkret. Sen älskar jag även att köpa och slå in julklappar. Det är något av det bästa jag vet. Har köpt sex julklappar hitills. Har dock inte slagit in dem än, det tänkte jag göra vid första advent. Förhoppningsvis ska vi till Ullared någon gång i november också så då kanske jag hittar en del julklappar där också.
 
Sen jag skrev sist så har jag även varit och hälsat på min familj. De bor så långt bort så det blir inte så ofta nuförtiden. Saknar familjen men klarar inte av att spendera alltför många dagar hos dem. Trots att jag älskar mina föräldrar (och syskon såklart) måste jag ändå säga att det inte går att spendera för många dagar i sträck med dem. Vill inte gå in på varför här men tyvärr mår man inte bättre psyksiskt efter att ha varit hos dem än vad man gjorde innan. Och de är inte heller personer som man kan prata med sin barnlöshet om, vilket jag hade önskat att jag kunde. Utan sånt där slås bara undan snabbt med kommentarer som "det där är inga problem" "det är klart det löser sig". I deras värld finns inte att man skulle kunna förbli barnlös (vet inte om det beror på att de har många barn själv eller vad det beror på). Så jag kan verkligen sakna att ha någon i min närhet att bara få prata av mig med. Men än så länge får det bli här i bloggen jag skriver ner vad jag känner.
RSS 2.0