Livet

Man säger ju att livet inte blir som man tänkt sig, i mitt fall är det något som stämmer mer än väl. Här sitter jag 31 år och barnlös. För 10 år sedan hade jag nog sagt att jag skulle ha minst två barn vid det här laget. Jag har ett jobb som jag inte trivs med. Visserligen trivdes jag en gång i tiden, men det var innan vi själva försökte få barn (för er som inte vet så jobbar jag på förskola), det var även innan jag flyttade till denna staden. För ska jag vara ärlig så trivs jag inte på stället jag bor heller. Men min sambo trivs här, han har sin familj och stor del av sin släkt häromkring. Men jag gillar inte staden vi bor i. Längtar bort, kanske är det också en längtan bort från det liv vi har nu, en flykt från allt det joobbiga och onda. Allt det svåra blir ännu jobbigare av att jag har en mamma med svåra hjärtproblem, hon åker in på sjukhus får komma hem ett tag och sedan in på sjukhus igen. Läkarana får ingen riktig bukt på det hela. Och min mamma är inte ens 65 år än. Jag har flera gånger fått höra att man inte ska säga att livet är orättvist att det finns de som har det värre. Men livet känns sjukt jävla orättvist. Och på inget vis är livet som jag hade tänkt mig.
 
Jag känner mig så negativ men jag kan inte hjälpa det. Att jag har väldigt dåligt självförtroende underlättar inte hela den här processen. Var i kontakt med kliniken i förra veckan. I slutet av juni blev jag lovad att vi skulle få köra igång så att vi skule göra äggplock i slutet av juni. Men nej, nu fanns det inga tider förrän i oktober. Jag är så trött på vår klinik och hela den här resan. Kan tyckas löjligt att bli arg över en månad men vi hade blivit lovade och vi har väntat sen i maj då vårt FET misslyckades. Har varit likadant varje gång på denna klinik, ca ett halvårs väntan mellan varje försök. Sen att de inte individanpassar. Jag har ju uppenbarligen en kropp som inte passar in på deras mallar och mediciner (vilket de också sagt själva) men de avviker ändå inte ifrån sina mallar. Denna vetskap gör att jag inte tror på nästa försök, hoppas gör jag självklart men jag tror inte. Vi har pratat om att betala för ett försök utomlands sen (kan ju inte betala för PGD i Sverige) men efter det vet vi inte. Och jag vet inte om det är värt.
 
Jag skriver inte så ofta just nu men kikar in på mina kommentarer och läser att det finns människor därute som säger sig bli hjälpta av min blogg. Skulle lilla negativa jag, med ett liv jag inte vill ha, kunna hjälpa någon annan människa? Jag har svårt att tro det själv men det värmer mitt hjärta att läsa. Så tack snälla för fina och värmande kommentarer <3
RSS 2.0