...




Någonstans på vägen glömde jag även hur det är att verkligen leva, hur det är att känna glädje och lycka. Hur det är att älska och älskas. Någonstans på vägen tappade jag även bort det allra viktigaste, nämligen mig själv...

Jag har gråtit och gråtit men inga tårar kan någonsin ta bort smärtan jag känt och känner. Jag har svurit och svurit men inte fixat det.

Att göra vad som är bäst för en själv...

Tror nästan aldrig jag har gjort vad som skulle vara bäst för mig själv, inte i långa loppet iallafall. Man kanske skulle börja fokusera mer på sig själv. Men hur gör man och var börjar man?

Alla sviker.

Ursäkta uttrycket men fy fan alltså. Trodde jag hade familj och kompisar som skulle ställa upp när det är jobbigt och man behöver prata. Men så var det tydligen inte, en kompis lägger på i örat och en nära familjemedlem ber mig sluta ringa. 

Jag vill inte ha det så här längre, jag vill verkligen inte det jag orkar inte. Men jag orkar inte göra någonting åt det heller. Och jag vet att det är mitt eget fel, att jag får skylla mig själv, att jag själv måste göra någonting åt situationen men att inte ens lyssna på en person som ringer och gråter, vad är det för kompisskap?

Jag hatar er, er och er j*vla präktighet. Jag hatar att vara fast. Jag hatar att inte kunna känna någon glädje längre, jag hatar att må skit. Jag hatar dig!!! Du har gjort mitt liv till ett levande helvete.

Jag vill inte längre, jag vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte, vill inte...
RSS 2.0