En smärtsam påminnelse

Jag kommer ihåg när jag och T på allvar börjat prata om att skaffa barn. På något sätt kände jag redan då att det skulle bli svårt. Kan inte förklara hur eller varför men tanken slog mig flera gånger att det kanske inte skulle bli så lätt och jag började reda då söka runt lite på internet. Det var då jag hittade flera av de bloggar jag idag följer. Bloggar som precis som min handlar om längtan efter att få bli förälder, frustrationen över att inte kunna lyckas på egen hand, ilskan och besvikelsen över den oförståelse man ofta möter av folk i ens omgivning. Men framför allt om sorgen och smärtan över att inte veta om man någonsin kommer att få bli förälder.
 
Trots att jag kände på mig att jag skulle ha svårt att bli gravid försökte jag länge slå bort den tanken. Så innan jag ens hade slutat med mina p-piller köpte jag "Stora boken om barn", jag köpte även en bok där man själv kan fylla i under hela ens graviditet -skriva om förväntningar, känslor och tankar som man har under tiden man är gravid. Men sen gick tiden, jag blev inte gravid  -jag fick aldrig ens igång någon mens. Sen fick jag reda på att jag har PCO och då känns det som att mitt första stora ras kom. Jag grät och grät och grät. Så fick jag syn på de där böckerna i bokhyllan och då grät jag ännu mer. Eftersom jag aldrig mer ville se böckerna tog jag dem för att kasta men T stoppade mig. Han sa att vi visst ska bli gravida och att jag kommer få användning för böckerna. Så jag behöll dem, men eftersom bara åsynen av dem fick hjärtat att krampa lade jag undan böckerna på ett ställe där jag inte behövde se dem. Sen för några dagar sedan när jag höll på att julstäda så dök böckerna upp igen och den där krampande känslan i hjärtat dök med omedelbar verkan upp igen. Jag vill så gärna läsa i boken om barn. Vill läsa om hur det är att vara gravid men samtidigt känner jag att det kan göra mer skada än nytta eftersom jag faktiskt inte vet om jag någonsin kommer att få uppleva allt det där som det står om i böckerna. Kanske är det lika bra att ändå kasta böckerna istället för att låta dem ligga där som en plågsam påminnelse om vad jag inte har?

Tomrummet i mitt hjärta

Sitter ensam hemma och lyssnar på julmusik. Fick plötsligt en sådan lamslagande känsla, kände ett stort tomrum i mitt hjärta. Längtar så himla mycket efter någon att ta hand om. Någon att ge all min kärlek till, någon att älska villkorslöst och som (förhoppningsvis) kommer att älska mig lika mycket tillbaka. Har kunnat koppla bort tankarna på barn någorlunda den senaste tiden men när känslan plötsligt från ingenstans slår över en igen då blir det extra jobbigt. Ännu jobbigare är det att mina tårar verkar ha tagit slut. Försöker gråta men det går inte. Och jag behöver gråta, behöver få ur mig lite så att jag kan ta ett djupt andetag och se framåt.
 
Ska försöka ta mig samman och städa undan lite i lägenheten (ser ut som ett bombnedslag då jag haft fullt upp i veckan). Ska även försöka mig på att göra två olika sorters fudge samt knäck. Då får jag iallafall annat att tänka på för en stund. Snart är det julafton men har ingen julkänsla just nu. Jag hade lite för några veckor sedan, men sedan blev det som det blev på jobbet och all julkänsla for världens väg. Men har en och en halv vecka på mig att finna julkänslan igen iallafall och dagen innan julafton ska jag gå på jul på Liseberg så då kommer det nog att kännas som jul på allvar.
 
Vill i detta inlägg även passa även på att sända massa kärlek och styrkekramar till de bloggare som fått negativa besked den senaste tiden.<3 Jag hoppas innerligt att 2015 blir året då vi alla som kämpar kommer att få positiva besked och att vi på ett eller annat sätt får bli föräldrar

Läkarbesök

Förra gången jag skrev glömde jag nämna att jag nu har varit på sjukhusbesöket. Tycker inte om att vistas på sjukhus, får en sådan klump i magen och en olustig känsla varje gång. Men är lika bra att vänja sig och det gick ganska bra denna gången. Men det handlade inte så mycket om min barnlängtan. Utan vi pratade om sjukdomen som finns på min familjs sida. Fick kartlägga vilka i släkten som har den, och göra nästan som ett släktträd, lite svårt med tanke på att jag inte har 100% koll på vilka släktingar som har sjukdomen och framför allt inte vilka symptom alla har. Men sen så pratade vi om mig och mina syptom och läkaren undersökte mig lite. Sen så tog en annan läkare (sköterska) ett blodprov på mig. Var första gången som jag tog blodprov i armen så var lite nervös men det gick bra. Däremot så vet jag inte riktigt vad sköterskan gjorde för hon stack mig två gånger med nålen, så blev ett ganska stort märke efteråt. Sköterskan frågade även om jag också jobbade inom sjukvården för läkaren hade sagt till henne att jag hade stor koll på det vi pratade om. Men jobbar inom sjukvården gör jag inte, antar att google helt enkelt är ganska bra att ha (både på gott och ont dock). Först tyckte jag att min läkare verkade lite svår att ha att göra med. Men det lättade efter ett tag. Sen gillade jag en sak hon sa extra mycet. Hon berättadet att blodprovet skulle ta ca tre månader att analysera men eftersom vi försöker bli gravida förstod hon att det var lite mer bråttom och hon skulle be dem om att skynda på det hela =) Så skönt att veta att det iallafall finns några själar inom sjukvården som har en förmåga att försöka sätta sig in i sina patienters tankar och känslor.
 
 
Min gynekolog har också nämnt att han tycker att jag och min sambo ska komma och lämna prover inför starten av IVF:en. Men eftersom det kommer dröja minst fyra-fem månader innan vi får köra igång så känner jag att vi får ta det i januari. Just nu behöver vi något annat att fokusera på och även få en möjlighet att kunna njuta av julledigheten. Lämnar vi prover nu kommer jag säkert bara att gå och oroa mig ännu mer. Men vad är det för prover som görs egentligen inför IVF? Spermaprov förstår jag, men hur går provtagningen av mig till? Vad är det de kollar då? Sen har jag hört att de här proverna bara är "gilitiga" i ett par månader, stämmer det? (tänker att måste man göra nya efter ett par månader så är det ju verkligen onödigt att lämna redan nu).
RSS 2.0