Att leva ett dubbelliv

Jag förstår inte hur veckorna kan gå så fort när det samtidigt känns som att tiden står stilla. Känns som att de senaste veckorna har försvunnit i rasande fart men ändå känns december en oändlighet bort. Nu vet jag ju inte om vi får sätta igång i december, kan lika väll bli i början av nästa år. Men känns bättre att tänka att vi kommer få göra ett försök i år, därför försöker jag intala mig att det är så det kommer att bli.
 
Annars händer det inte mycket i mitt liv. Som jag skrev i mitt förra inlägg känns det mesta jag gör just nu ganska meningslöst. Det är precis som att jag lever två liv, det ena rullar på som vanligt. Jag jobbar, gör alla de där vardagliga sakerna som man "måste", hittar på en hel del andra saker, jag kan till och med skratta och ha roligt ibland. I det första livet finns inte mycket som tyder på att något skulle vara fel.
 
Men i det andra livet där är allt kaos. Detta liv är som en bergochdalbana som aldrig tar slut utan istället får mer och mer fart för varje uppförsbacke den tvingas ta sig upp för. I detta liv gråter jag ofta, helst på kvällar eller när jag är ensam och ingen ser. I detta liv kämpar jag med att försöka intala mig att jag någon gång kommer att få vara gravid och bli mamma -vilket inte är lätt när hjärnan hela tiden skriker att det aldrig kommer att gå. I detta liv finns inga skratt och ingen glädje, istället skriker mitt inre och det smärtan växer sig starkare för var dag som går. Här betyder alla de där vardagliga sakerna inte ett dugg, här skulle jag helst av allt bara vilja lägga mig och sova bort resten av livet.
 
Vad kommer att hända när de båda liven krockar med varandra? Det där andra livet har redan börjat inkräkta på det första så det är bara en tidsfråga när krocken kommer. Hur länge till orkar jag hålla humöret uppe i mitt vanliga liv? Fick höra av en på jobbet (som vet lite om det vi går igenom) att hon tycker jag är så stark och hon beundrar mig som orkar gå och jobba trots allt som händer. Då ville jag säga att jag helst av allt skulle vilja stanna hemma och aldrig mer komma ut (eller ja åtminstone inte förrän jag lyckats få barn). Men jag har alltid varit en sådan person som håller inne med mina känslor, jag har alltid "kämpat" på och alltid tyckt att mina problem inte har varit något att prata om -att jag helt enkelt inte är någon att tycka synd om. Därför log jag bara och sa "tack" och mitt liv fortsätter att rulla på som vanligt trots att ingenting är som vanligt.
 
Börjar mer och mer inse att de som inte gått igenom en sådan här sak aldrig kommer att förstå hur man känner. Hur tydligt man än förklarar går det inte. Det som sårar mig mest är att trots att man förklarar så verkar man inte ha rätt till sina känslor. Hamnade i en diskussion angående det här att många säger "när ska ni skaffa barn då?". Fick höra att man ju kan säga det på olika sätt (?). Och ett sätt skulle då vara i välmening och inte alls menat som att såra någon. Försökte förklara att jag inte tror någon som frågar när man ska skaffa barn gör det för att såra men att det ändå är känsligt och man kan bli ledsen av att få frågan. Men verkade inte som att det fanns någon riktig förståelse på den punkten. Tycker det är tråkigt att man tvingas stå upp för sina känslor när man redan befinner sig i en väldigt utsatt sits. Men det är väll bara till att inse att hur mycket man än förklarar så kommer aldrig människor som inte gått igenom samma sak att förstå. Därför är jag väldigt glad att jag har den här bloggen att skriva av mig i och att det finns fantastiskt fina människor där ute som läser bloggen och som på riktigt kan förstå vad jag känner och går igenom. All kärlek till er <3

Att leva men ändå inte

Tänkte att jag skulle försöka mig på att skriva ett inlägg. Har massa tankar som snurrar runt i huvudet som jag skulle vilja skriva om. Samtidigt känns det som att det seplar ingen roll vad jag skriver just nu. För tillfället känns det mesta jag gör ganska meningslöst. Jag lever och "gör vad jag ska", men ingenting känns speciellt viktigt. Det jag mest av allt vill, min högsta önskan känns återigen ljusår bort. Om det tar den tiden jag senast fick höra så blir det ett försök tidigast i slutet av året. All väntan tär något otroligt på mig. Och det värsta är att det ligger utom min kontroll, det finns ingenting jag kan göra. För varje negativt besked som vi får känns det som att jag tappar en liten bit av mig själv. Hur många bitar kan man egentligen tappa innan man är helt förlorad? Och kan man någonsin få tillbaka de där bitarna man en gång tappat? Även om jag skulle få tillbaka de bitar jag tappat tror jag att de kommer vara som med vissa sår, de kommer för evigt att lämna vissa ärr efter sig.
 
Jobbet går fortfarande skapligt men jag märker att jag får allt svårare att fokusera när jag är där. Den senaste tiden har vi även haft otroligt stressigt av olika anledningar. Känns som att man knappt hinner andas emellanåt. Man skulle ju kunna se dessa stunder som något positivt då jag inte har tid att tänka på min barnlöshet då. Men dessvärre har stressen på jobbet mer negativ inverkan än positiv för min del. Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta på jobbet. Jag kan inte låta bli att tänka "är det så här jag ska ha det resten av livet? Stressa ihjäl mig över att ta hand om och utveckla alla andras barn samtdigt som jag aldrig någonsin kommer att få ett eget barn att uppfostra, utveckla och älska?" Har ändå kunnat hålla undan mina känslor ganska bra på jobbet, min sköld som jag omslutit mig av sitter där den sitter. Jag biter ihop och lyssnar till alla andra samtidigt som jag skriker inombords. Idag ruckades dock min sköld lite på jobbet. Vi hade vila och jag låg inne i ett rum med de yngsta barnen, de som skulle sova. Låg bredvid ett barn som först hade lite svårt att varva ner men efter en stund vände sig h*n om, tog tag i min tumme och lade handen på mitt huvud/kind och somnade. Drabbades av en sådan känslovåg att det var svårt att hålla tårarna borta.

Om jag ska nämna något positivt som händer i mitt liv så är det att alla helger ändå fram till slutet av maj har jag något inbokat. Ibland hela helgerna och ibland bara lördagarna. Det rör sig om alltifrån att vara flytthjälp till att åka till Ullared. Det är skönt för då har jag andra saker att fokusera på. Förhoppningsvis kan jag koppla bort de jobbiga tankarna någorlunda de närmasta helgerna. Och kanske, kanske får det tiden att gå lite snabbare.

Vill avsluta inlägget med att tacka för alla otroligt fina, stöttande och värmande kommentarer som jag fick på förra inlägget. Känns så bra att veta att man iallafall inte är ensam i sina känslor och att andra vet vad man går igenom (känns fel att skriva så eftersom jag inte önskar någon annan att gå igenom det vi gör men tror ni förstår vad jag menar). Ni är så otroligt fina allihopa och det känns så himla orättvist att vi alla ska behöva gå igenom det vi gör.
 
RSS 2.0