Några dagar innan start

Nu är det bara några dagar kvar innan vi äntligen får köra igång med vårt första IVF försök. Känner mig hoppfull, nervös, orolig och rädd. Ett hav av känslor, så skönt att änligen få komma igång men hur kommer jag att må under tiden? Och framför allt, hur ska jag kunna hantera ett negativt besked? Vill helst inte tänka på ett misslyckande just nu men samtidigt känner jag att jag måste. Mitt förnuft och min hjärna säger att chansen att lyckas inte är speciellt stor, att det är mycket som måste klaffa för att detta ska lyckas. Men mitt hjärta vill så gärna lyckas, det skriker av längtan. Ni som har följt min blogg ett tag vet att jag ska genomgå en IVF med PGD. Vi har tre gratisförsök och jag känner att vi måste lyckas på något av de försöken. Att betala ett IVF med PGD försök själv kostar runt 3 gånger så mycket som en vanlig IVF behandling. Jag är inte ens säker på att man kan betala för en PGD behandling själv i Sverige, isåfall blir det till att åka utomlands. Både jag och min sambo har "lågavlönade" jobb, vilket innebär att vi kanske skulle kunna betala en PGD behandling själva (och då skulle vi få ta av sparpengar till ett hus). Frågan är om vi efter tre försök vill lägga 55.000 på en behandling som vi inte har några garantier för att lyckas på. 
 
Jag har börjat drömma massa konstiga drömmar där jag skadar mig på olika sätt. Det började för kanske 1.5 vecka sedan. Då drömde jag att jag dog. Jag kommer inte ihåg vad som hände, men vet att jag tänkte att "det här kan ingen överleva". Sen dog jag i drömmen, eller jag vet inte om jag dog eller inte, allt blev svart. Samtidigt som allt blev svart kunde jag ändå uppfatta hur livet runtomkring mig fortsatte som vanligt. Några dagar efter den drömmen så drömde jag att jag trampade i ett jordgetingbo och blev stucken över hela ansiktet. Dagen efter det drömde jag att jag ramlade ned för en klippa/ett berg och bröt båda benen, kunde se benpiporna under huden. Det konstiga är att jag under tiden jag drömt inte upplevt drömmarna som obehagliga. Det är först när jag funderat över drömmarna som jag tyckt att det var lite obehagligt. Är intresserad av drömtydning och undrar om drömmarna kanske har något att göra med min oro för hur jag kommer att må vid IVF försöket och efter ett eventuellt misslyckande.
 
I veckan som var hämtade jag ut allt jag behöver inför IVF:en. Det blev en del grejer och allt kändes med ens ännu mera verkligt. Fick lite panik när jag såg hur stora lutinus tabletterna är, jag hade tänkt mig att de var i samma storlek som en Alvedon 😳 haha. Känner mig nervös inför sprutorna också, tänk om jag gör fel när jag ska sticka mig själv? Jag är iallafall glad och tacksam för att äntligen få köra igång och för att vi får den här möjligheten. Ska försöka uppdatera varje dag under behandlingen. 
 
 
                                 Blir en hel del hormoner som jag ska preparera kroppen med

 

Snart spraystart och förhoppningar.

Idag är det två veckor kvar till spraystart. Igår när jag var på jobbet ringde det från hemligt nummer på min mobil. Direkt regareade hjärnan med att säga att det säkert hänt något och att jag inte skulle få påbörja något IVF försök. Det var från Huddinge, en jättetrevlig (för en gångs skull) barnmorska som ringde för att medela att de inte kunde hitta något provsvar kring Hepatit C på mig. Hon tyckte det var konstigt eftersom alla andra provsvar fanns, så jag skulle kontakta min gynekolog här för att kolla om det blivit någon miss. Sagt och gjort, som tur var fanns provsvaret hos honom och jag slapp stressa med att hinna få in en tid för att ta ett nytt prov.
 
Jag lovade mig själv att inte få för stora förhoppningar när det väl skulle bli dags för IVF start. Men nu har alla de där förhoppningarna dykt upp ändå och hur mycket jag än försöker kan jag inte tona ner dem. Jag tänker tankar som att nästa år vid den här tiden kommer jag att vara mamma, nästa år kommer jag att få vara mammaledig, i jul kommer jag att vara höggravid o.s.v. Jag vet att det är bra att vara positiv och att hoppas men jag vet ju också att chanserna att lyckas på första försöket inte är så stora. Men hur tonar man ned alla förhoppningar när man är närmare ett barn än vad man någonsin varit innan?
 
Fick en fråga i förra inlägget som jag tänkte att jag ska försöka svara på här. En anonym tjej undrade varför jag ska köra långa protokollet när jag har pco och har stor chans att få ut många ägg ändå. Om jag har förstått det rätt så får Huddinge endast utföra 4 stycken IVF med PGD behandlingar i veckan och de har stängt på helgerna. Dessutom måste äggen kontrolleras så att de är friska (eller rättare sagt att de är friska från den gentiska sjukdom jag har) innan ett ägg sätts tillbaka, detta görs ofast på dag fyra och insättning på dag fem. Det innebär att äggplock, kontroll av äggen och insättning måste göras på en vardag. Och för att Huddinge då ska kunna följa sin plan så att äggplock sker "på rätt dag" får man börja med spray (oftast under ganska många veckor innan man får köra igång med sprutor). Det händer att man kan få spraya över en vecka extra för att kunna matcha in i deras planering. Sen vad jag förstått så är de ganska fyrkantiga på Huddinge och kör samma "behandlingsprogram" för alla, alltså ingen anpassning efter individen (förutom doseringen på sprutorna då). Vet att det finns ett par tjejer som önskat korta protokollet då de mått väldigt dåligt av sprayen, men tror bara det är en av de jag varit i kontakt med som fått det. Vet inte om ni blev klokare av det här svaret men det är så jag förstått det iallafall.
 
Tänkte att jag ska försöka skriva lite mer saker från min vardag (som inte rör barnlösheten), så att ni kan få en bild av vem jag är (förutom en barnlös tjej/kvinna på 30år). För några månader sedan läste jag en blogg där en tjej och hennes sambo köpt en disneybox med 52 disneyfilmer. Det var alltifrån gamla klassiker till nya disneyfilmer. Jag blev sugen på att köpa boxen men tyckte att den var lite dyr. Men sen i mellandagarna fick jag se att de hade 30% rabatt på boxen. Då passade jag och min sambo på att köpa. Har inte hunnit se så många filmer än så länge men av de jag sett är Bambi min favorit. Har ni någon Disneyfavorit?

Ett steg framåt

Efter en lång, lång väntan har vi äntligen fått ett startdatum för vårt första IVF försök. Fast som vanligt måste ju livet jävlas lite med mig också. Ringde Huddinge i måndags och knappade inte att jag ville prata med en barnmorska (eftersom jag inte gillade bemötandet jag fick när jag ringde förra gången och pratade med en sekreterare). Först fick jag höra att de bara får göra fyra behandlingar i veckan (förstod det som fyra IVF med PGD behandlingar i veckan) och att de hade 40 i kön så det skulle inte bli tal om att börja innan påsken. Jag sa då att jag bara ville höra hur det går eftersom jag visste att vår analysmetod var klar. Då skulle hon titta en sak, eftersom det var en tjej hon hade försökt få tag på som inte hade svarat. Hon försvann från luren ett tag och kom sedan tillbaka och sa att det var mig hon hade försökt få tag på. Jag har inga missade samtal i min telefon så antingen strular den eller så har hon inte ringt. Jaja, i vilket fall, jag fick ett startdatum för att börja spraya med synarela. Eftersom jag har pco(s) och mens väldigt sällan skulle jag få börja med provera nästa vecka och sedan börja spraya samma dag en blödning dyker upp. Men vad tror ni händer då? Jodå, samma kväll som jag varit i kontakt med Huddinge dyker min mens upp. Jag fick ringa Huddinge igen och allt blev framskjutet en vecka, vilket i sig inte gjorde något för mig. Men problemet nu är att jag kommer få börja spraya på cykeldag 21 (uträknat från den mensen jag hade nu). Sedan när en blödning dyker upp ska jag kontakta Huddinge, men eftersom jag har pco(s) och väldigt sällan har mens två månader i rad lät det på barnmorskan som att det inte är säkert att jag får någon blödning. Men vi skulle iallafall testa och se, annars sa hon bara att dyker det inte upp någon mens "får vi ta det då". Dök upp massor med frågor i huvudet efter att jag pratat men vill inte ringa och tjata, får helt enkelt hoppas på det bästa. Men tänkte höra med er mina kloka läsare om någon av er varit med om samma sak? Om det inte kommer någon blödning, kan man vara nedreglerad ändå? Känns som att det alltid är något man ska behöva oroa sig för, oavsett var man befinner sig i IVF resan. Börjar bli riktigt nervös inför starten också. Är jag så här nervös innan jag ens startat, hur kommer det då att bli sedan?
 
Om några veckor börjar jag spraya med synarela. Kommer få spraya i ett par veckor innan det är dags att köra igång med menopur. Har fått ett officielt datum för äggplock också men skriver inte det än eftersom det kan komma att ändras. Under IVF försöket ska jag försöka skriva i bloggen så ofta som möjligt, mest för min egen skull för att jag ska komma ihåg. Men även för att jag vet att många av er läsare har mycket erfarenhet och kan hjälpa mig då jag har frågor. Jag har dock inte bestämt hur jag ska göra under tiden jag ruvar (om vi nu kommer så långt). Kommer vilja skriva om det men samtidigt känner jag mig lite kluven till om jag vill dela med mig om ett eventuellt plus (eller minus) direkt. Får se när vi närmar oss, om allt går vägen kommer jag att vara en ruvare om cirka två månader.
 
RSS 2.0