Ett hopplöst eller hoppfullt hopp?

Fick samtal från kliniken i Huddinge för några dagar sedan. De hade fått en avbokning och istället blev vi erbjudna den tiden. Hörde mig för med sambon och sedan tackade vi ja. Så i dagarna dyker det upp en kalllelse. Äntligen efter all väntan på "ingenting" så känns det som att det händer något.
 
Nu ska vi alltså få komma på ett nybesök och efter det blir det väntan igen. Väntan på att de ska arbeta fram en analysmetod som är speciell för oss (eftersom vi ska göra IVF med PGD). Denna analysmetod kan ta upp till ett år att ta fram. Men jag väljer att tänka att det kommer ta ca ett halvår vilket innebär att vi kanske kan vara igång i mars någon gång. Känns så bra att för en gångs skull ha en tidsram att förhålla sig till. Det har jag inte haft förut, inte så konkret och med "säkerhet" iallafall. Vet ju att det kan hända oförutsedda saker men vi har ändå vårt första IVF försök "i sikte".
 
Efter samtalet med kliniken kände jag ett hopp som jag inte har känt på väldigt länge. Och det var en riktigt bra känsla. Men samtidigt med hoppet kände en annan del att av mig att "nej, nej, nej få inte för stora förhoppningar nu". Jag vet ju att det krävs så otroligt mycket för att allt det här ska leda hela vägen till ett barn. Men det är så svårt, vet inte vad jag ska känna eller tänka. Jag känner att jag måste vara positiv, jag måste tro på det här medan en annan del av mig säger att jag inte ska få så stort hopp, att det kommer att göra så mycket ondare när jag sedan faller.
 
Det finns också en sak som skrämmer mig nu när allting äntligen verkar vara igång. Och det är att det har satt igång massa andra "negativa" frågor hos mig. "Är jag redo för allt det här?" "Kommer jag klara av att bli mamma?" "Kommer verkligen jag och T att hålla ihop?" (den här resan tär mycket på mig och ibland är jag orolig att vi drar åt två olika håll) "Vad händer om allting skiter sig?" "Hur ska jag kunna hantera negativa besked?" Vet inte om det är vanligt att sådana här tankar sätter igång när ivf-starten närmar sig men de är i vilket fall väldigt jobbiga.
 
Tänk om livet för en gångs skull kunde arbeta i medvind, vilken skön känsla det skulle vara...

 
 

Livet är varken enkelt eller rättvist...

Nu är semestern slut sedan ett tag tillbaka och jobbet är igång med full fart igen. Det posititva är att komma in i rutiner igen. Det negativa är ganska många fler saker tyvärr. Jag försöker ta dagarna som de kommer och jag försöker vara glad och framåt men det är svårt. Så fort jag blir lite "extra" glad känns det som att det händer något som gör att det slår tillbaka flera gånger om. Nu senast nr jag började få lite mer hopp hände en negativ sak på jobbet.
 
På jobbet håller vi just nu på för fullt med inskolningar av nya barn. De är ganska många nya barn och flera av dem har nyligen fyllt ett år. När jag är på jobbet håller jag mig till min yrkesroll och försöker vara så professionell jag bara kan. Men även om jag lyckas med det på jobbet så märker jag när jag kommer hem hur mycket vissa saker verkligen tar på mig. Det är jobbigt (skitjobbigt) när man ser de nya barnen hålla sig till sina föräldrar, söka deras famnar ochsåvidare. Även om vi pedagoger blir en stor trygghet för barnen kan vi aldrig någosin ersätta den famn en förälder kan ge (eller jo i vissa "speciella" fall, men det är en annan diskussion). När jag kommer hem drar alla de där jobbiga tankarna igång igen, de där tankarna man skulle vilja stoppa i en ask och aldrig behöva öppna. Men nu är inte livet så enkelt och det är framför allt inte rättvist. Så jag får vänja mig vid att tankarna finns där och stör "kommer jag någonsin att få bli någons mamma?" "hur skulle det kännas att tillsammans med min sambo få vara den tryggaste punkten i någons liv?" "hur kommer livet att bli utan barn?" "hur ska jag orka leva ett liv utan barn?"
 
På mitt jobb har de flesta av mina kollegor vuxna barn vilket jag till en början tyckte var en fördel då jag iallafall slapp höra om allas barn. Men sen en tid tillbaka har flera av mina kollegor börjat prata om sina barnbarn. Och nu häromdagen fick jag reda på två stycken på jobbet som ska få barnbarn. Jag förstår att de vill prata om sina barnbarn och jag missunnar dem inte det. Men där är väldigt jobbigt och påfrestande att gång på gång tvingas bli påmind om vad man inte har. Var på utbildning häromdagen, och under dagen gled samtalet (självklart) in på barn. Och det dröjde inte länge innan jag fick frågan om jag har barn. Man slipper helt enkelt inte undan någonstans.
 
Som om inte det vore nog med att man ständigt blir påmind om barnlösheten så verkar det ta ännu längre tid innan vi får komma på ett nybesök. Har börjat läsa en blogg av en annan tjej som ska göra sin IVF på samma klinik som oss. Och hon hade ringt dem häromdagen och fått till svar att det är en väntetid på 6-9 månader från att remissen blivit skickad till att man får komma på besök. Detta innebär att har lagt på ytterligare flera månader mot vad de sagt innan. Först fick vi höra 3 månader, sedan 3-4 månader, därefter 3-5 månader och nu alltså 6-9. Jag hoppas att det är så att 6-9 månader är för de som ska göra vanlig IVF. För gör man vanlig IVF kan man för det mesta köra igång ganska snabbt efter besök. Men gör man IVF med PGD ska det utvecklas en analysmetod efter besöket innan man får köra igång, och den kan ta upp till ett år innan den är klar.
 
För att kunna skinkra tankarna lite fortsätter jag att planera in saker att göra på när vi är lediga (på helgerna). Det är inte så att vi har något bokat varje helg, men jag/vi har lite saker att se fram emot den närmaste tiden. Kanske är det så resten av livet kommer att bli. Ha saker inplanerade helg efter helg för att inte gå under helt?

Den eviga väntan

Ringde till Huddinge i måndags. Kan säga att jag nästan har gett upp hoppet helt och hållet när det gäller dem.Och då har jag inte ens fått göra ett första besök hos dem. Har ringt dem fyra gånger nu sedan vår remiss skickades. Sista gången var i slutet av juni (några veckor innan de skulle få stänga för sommaren). Då sa de att jag skulle få komma på nybesök hos dem senaste i början av augusti (först sa de att väntetiden var tre månader, sedan 3-4 månader). Nu när jag ringde sa de att väntetiden är 3-5 månader och att hon som samordnar allting och har koll på allt har semester i 3 veckor till. De sa dessutom att de har massor av post att gå igenom som kommit in under sommaren och att det kan finnas sådant som går före. Så jag kommer inte att få någon tid den närmaste månaden. Och när jag har fått komma på ett första försök så kan det ta upp till ett år innan vi får sätta igång. Jag vet inte hur länge till jag orkar vänta. Jag vet inte om det är värt all smärta och alla tårar. Det finns ju ingen som helst garanti för att vi lyckas bli gravida och fullfölja en graviditet när det väll blir dags.
 
Just nu känner jag att det det hade varit skönt att bara strunta i allt för då hade jag vetat hur allt kommer se ut framöver. Då hade jag kunnat gå vidare i livet och planera för ett liv utan barn. Samtidigt vet jag att om jag hade släppt allting hade jag för evigt fått leva mitt liv med ett stort tomrum, en del i mitt liv hade för alltid fattats mig. En del som aldrig ens fick chansen att göra våra liv kompletta.
RSS 2.0