Fick samtal från kliniken i Huddinge för några dagar sedan. De hade fått en avbokning och istället blev vi erbjudna den tiden. Hörde mig för med sambon och sedan tackade vi ja. Så i dagarna dyker det upp en kalllelse. Äntligen efter all väntan på "ingenting" så känns det som att det händer något.

 

Nu ska vi alltså få komma på ett nybesök och efter det blir det väntan igen. Väntan på att de ska arbeta fram en analysmetod som är speciell för oss (eftersom vi ska göra IVF med PGD). Denna analysmetod kan ta upp till ett år att ta fram. Men jag väljer att tänka att det kommer ta ca ett halvår vilket innebär att vi kanske kan vara igång i mars någon gång. Känns så bra att för en gångs skull ha en tidsram att förhålla sig till. Det har jag inte haft förut, inte så konkret och med "säkerhet" iallafall. Vet ju att det kan hända oförutsedda saker men vi har ändå vårt första IVF försök "i sikte".

 

Efter samtalet med kliniken kände jag ett hopp som jag inte har känt på väldigt länge. Och det var en riktigt bra känsla. Men samtidigt med hoppet kände en annan del att av mig att "nej, nej, nej få inte för stora förhoppningar nu". Jag vet ju att det krävs så otroligt mycket för att allt det här ska leda hela vägen till ett barn. Men det är så svårt, vet inte vad jag ska känna eller tänka. Jag känner att jag måste vara positiv, jag måste tro på det här medan en annan del av mig säger att jag inte ska få så stort hopp, att det kommer att göra så mycket ondare när jag sedan faller.

 

Det finns också en sak som skrämmer mig nu när allting äntligen verkar vara igång. Och det är att det har satt igång massa andra "negativa" frågor hos mig. "Är jag redo för allt det här?" "Kommer jag klara av att bli mamma?" "Kommer verkligen jag och T att hålla ihop?" (den här resan tär mycket på mig och ibland är jag orolig att vi drar åt två olika håll) "Vad händer om allting skiter sig?" "Hur ska jag kunna hantera negativa besked?" Vet inte om det är vanligt att sådana här tankar sätter igång när ivf-starten närmar sig men de är i vilket fall väldigt jobbiga.

 

Tänk om livet för en gångs skull kunde arbeta i medvind, vilken skön känsla det skulle vara...