Tankar...

Vet inte hur många gånger jag har blivit frustrerad, ledsen, arg, besviken,uppgiven med mer över hur lång tid allting tar i denna eviga bergochdalbana. Det tar tid för att överhuvudtaget få hjälp att bli utredd när man inte blir gravid (jag hade dock tur och fick komma till en gynekolog ganska snabbt), sen i vårt fall tog det tid för mig att få en tid till sjukhusets genetik avdelning, sen vänta på provsvar (vilket vi gör fortfarande), sen tid för att få bli ställd i kö till IVF, sen om man har tur kan vårdgarantin hållas. Alltså massor utav väntan hela tiden. Som att det inte vore nog med allt psykiskt lidande (och även hos många fysiskt lidande) barnlösheten innebär, nä det ska sparkas ytterligare på en genom att man får vänta i en evighet. Måste dock säga att trots den eviga väntan som ibland känns som att den aldrig ska ta slut så tycker jag att dagarna går otroligt snabbt. Känns som att det var julafton för bara några dagar sedan men det är ju över en månad sen.
 
Har nu varit och lämnat "grundläggande" prov inför IVF. Så väntar på provsvar på dem. Hoppas verkligen att det inte kommer att vara något strul med dem. Sambon ska lämna spermaprov i veckan som kommer. Han både röker och snusar så är lite orolig för hur kvalitén kommer att vara. Han har dock de senaste veckorna dragit ned jättemycket på rökande och röker nu kanske 3 ciggaretter om dagen. Hade ju helst velat att han skulle sluta helt men tycker det är jättebra att han dragit ned så mycket han gjort (på eget initiativ dessutom) så är rädd att om jag tjatar kanske det har motsatt effekt. Har dessutom de senaste dagarna varit ganska besviken på honom. Känns ibland som att vi befinner oss på två helt olika nivåer i våra känslor när det gäller barnlängtan. Svårt att förklara hur jag menar, och jag tror att han tycker det är jobbigare än vad han vill säga. Och jag vill inte hålla på varje dag och prata om hur dåligt jag mår så ibland blir det "krock" mellan oss. Sen blev jag ännu mer besviken eftersom han berättat för en kompis vad vi går igenom. En kompis som jag sagt att jag inte vill att han ska säga någonting till.
 
Är glad att jag har den här bloggen jag kan skriva av mig i. Och vill tacka för all stöttning och alla fina kommentarer jag får. Känns iallafall "skönt" att veta att man inte är helt ensam i det man går igenom. I flera av de IVF-bloggar jag läser har bloggtjejerna nyligen gjort eller ska göra en insättning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det ska gå vägen för alla er så att ni slipper fortsätta denna hemska karusellen (tills det blir dags för syskon för er som vill det). Och till alla andra som kämpar där ute vill jag skicka massa styrkeramar. Hade ju önskat att ingen skulle behöva gå igenom detta helvete. Men tyvärr så kan inte den önskan slå in så därför får vi fortsätta kämpa och stötta varandra i allt kämpande <3

Upp och ner

Hade en riktigt dålig dag igår. Har haft många sådana den senaste tiden men igår var jag extra känslig. Var så besviken på min sambo. Sen kommer precis alla negativa tankar som går att finna fram just nu. Varken min mamma eller pappa mår speciellt bra för tillfället. Mamma har problem med hjärtat och pappa har fått en lungsjukdom.
 
Sen är det lite struligt på jobbet plus som jag redan skrivit att min kollega (som jag arbetar väldigt nära) är gravid och det är lätt hänt att diskussionerna på jobbet glider in på graviditeten. Hon vet ju om att vi har problem att bli gravida men inte mina andra kollegor så därför känns det lite som att jag får lära mig att "tåla" de diskussionera. Försöker dock att dra mig undan när det blir för jobbigt att höra.
 
Jag har dessutom börjat tvivla på det här med IVF:en och en stor anledning till det är den sjukdomen som finns på min familjs sida. Jag har ju lite symptom på den men dessa syns bara då/om jag har bikini på mig. De har inte varit så kul att ha under min uppväxt men jag har ändå kunnat leva med dem. Problemet nu är att symptomen kan påverkas och bli värre/fler om det sker en stor hormonell förändring i kroppen, t.ex. en graviditet. Och då tänker jag, hur kan det då inte påverkas om jag först ska spruta kroppen full med hormoner och sen dessutom (förhoppningsvis) få massa olika hormoner i kroppen vid en graviditet. Känns inte så kul, men samtidigt vill jag ju gärna ha barn och kan jag påverka så att ett eventuellt barn inte får sjukdomen så gör jag det.
 
Men med detta, alla graviditeter runtomkring mig samt andra saker så känner jag att det helt enkelt har blivit för mycket för mig nu. Funderar på att ta kontakt med någon psykolog eller liknande så att jag kan prata av mig allt som behöver komma ut. Men samtidigt undrar jag om det skulle hjälpa. Antar att mina känslor kommer att fortsätta pendla så här ända tills jag lyckas bli gravid. Och skulle jag inte lyckas bli gravid vet jag inte hur jag skulle klara av att hantera framtiden.
 
Mår som ni kanske förstått inte så bra för tillfället men idag känns det iallafall lite bättre än igår. Och jag har faktiskt fått lite positiva besked idag =)
 

Att ge upp innan man ens har börjat.

Har inte skrivit på ett tag nu. Har så många olika inlägg i huvudet som jag skulle vilja skriva ner. Vill skriva om all min rädlsa och oro inför framtiden, vill skriva om vem jag egentligen är, vill skriva om anledningen till varför jag startade denna bloggen (vilket inte var för att jag hade en barnlängtan utan jag startade bloggen långt innan), vill skriva om alla mina drömmar (som tyvärr känns på väg bort just nu). Har som sagt massor av saker jag vill skriva om. Men jag orkar helt enkelt inte just nu. Jag klarar inte av att få ner alla ord som finns i huvudet, klarar inte att formulera det jag tänker, vågar inte skriva vissa saker jag känner. Jag försöker istället att stänga inne de allra värsta tankarna långt in i någon vrå i huvudet. För om jag skriver ner vissa saker blir det med ens mycket mer verkliga. Känns på något sätt som att om jag skriver vissa saker så låter jag det hända. Låter helt knäppt, jag vet. Men kanske någon som förstår hur jag menar.
 
Sen så är jag inne i en period då jag känner att vi kanse ska ta och strunta i alltihopa. Kanske helt enkelt ska acceptera läget, släppa allt och försöka börja leva igen. För även om jag "lever" nu också så lever jag inte fullt ut. I nästan allting jag gör så finns det där ordet med någonstans, anting väldigt nära eller en bit bak i huvudet. Det där ordet som jag har kommit att avsky så mycket -"barnlös". Finns andra anledningar till att jag har börjat tvivla på allt det här också men känner att jag tar det i ett kommande inlägg. Hela den här situationen tär så fruktansvärt på mig. Jag har alltid varit "den starke", den som håller ihop och kör på. Har även alltid haft svårt att visa känslor, stängt in mycket inom mig själv och när jag gråtit har jag ofta gjort det när ingen sett. Men jag vet inte hur länge till jag orkar vara sådär stark. Vet inte hur länge jag orkar gå till jobbet med humöret uppe och den glada utsidan samtidigt som alla känslor tumlar runt på insidan. Jag försöker verkligen vara positiv men alla rädslor och all ovisshet skrämmer slag på mig. Sen får jag dåligt samvete när jag skriver som jag gör också. Eftersom jag vet att många av de bloggar jag läser skrivs av tjejer som har kämpat betydligt längre än vad jag har gjort. En del har även gått igenom missfall. Men jag känner att jag måste skriva ner hur jag upplever allting just nu. Sen så finns det ju också en del omständigheter som gör att jag mår ännu sämre över det här med barnlösheten. De anleningarna har jag också tänkt skriva om i ett senare inlägg.
 
 
RSS 2.0