Är det dags att ge upp nu?

Jag vill börja detta inlägg med att tacka för alla fina, stöttande och stärkande kommentarer som jag fått av er fina människor den senaste tiden. Jag hoppas att ni alla kommer att nå era drömmar snart <3
 
För egen del dog det ynka lilla hopp om att få göra ett försök den närmaste tiden ut helt nu i veckan. Fick ett telefonsamtal av Dr P i torsdags. Dr P som flera gånger har sagt att bara vi får provsvaren från sjukhuset i Uppsala är det bara att köra igång. Men han kunde inte ha haft mer fel. Efter att han fått provsvaren från Uppsala tog han kontakt med Huddinge där vi ska göra vårt försök. Och svaret de gav kändes som flera knytnävsslag i magen på mig. Eftersom vi ska göra IVF med PGD måste de utarbeta en "analysmetod" för oss. Detta kommer att ta 9-12 månader. Det var tur att jag fick samtalet när jag bara hade ca 10 minuter kvar av arbetsdagen. Annars hade jag brutit ihop där och då. Cyklade hem med tårar i ögonen. Som om inte det vore nog träffade jag på en granne när jag kom hem. Hon var ute med sina två små barn. Barnen sprang åt var sitt håll. Den ena av dem, kanske 4 år började prata med mig när jag ställde min cykel. Mamman tittade lite menande på mig när jag gick förbi och sa "ibland så skulle man behöva vara klonad...." Om hon bara visste hur gärna jag hade velat byta ut mitt liv emot hennes just i den stunden... Jag bet ihop och svarade något i stil med att jag vet hur det känns för jag jobbar på förskola. När jag kom in kunde jag inte låta bli att reflektera över min egen kommentar. Kommer det att vara så jag får svara för resten av mitt liv? Som det känns nu kommet jag aldrig någonsin att kunna relatera något folk säger till egna barn. Som det känns nu kommer jag aldrig någonsin att få barn. Nu har jag inte ens tillstymelsen av ett hopp att luta mig mot.
 
Har även insett de här dagarna att min sambo aldrig kommer att förstå hur jag mår/känner. Missuppfatta mig rätt. Han har varit jättestöttande och i torsdags fick jag världens finaste sms av honom. Men hur dåligt jag verkligen mår kommer han aldrig att förstå. Han trodde t.ex. inte att detta var något man kunde bli sjukskriven för. Jag försökte även förklara att jag tycker det är väldigt jobbigt med alla runtomkring som blir gravida. Där känner han inte alls samma för "vi kan ju fortfarande lyckas" och "det finns ju faktiskt det som inte har någon chans att bli gravida överhuvudtaget". Försökte förklara att det handlar ju inte alls om det utom att det är jobbigt att "alla andra lyckas" samtidigt som man själv står kvar på samma punkt i livet med en otrolig längtan som bara blir större". Hur är det för er andra kämpar därute? Har ni några tankar/känslor som inte alls delas av er sambo?
Jag känner att jag skulle vilja prata med någon, måste få ur mig alla känslor annars blir jag tokig. Men vart ringer man? Hur ska man kunna få tag i någon som verkligen kan förstå ens Känslor? Kan någon som inte varit med om samma sak någonsin förstå? Och hur ska man undvika att folk i ens närhet ser en som ett psykfall?
 
Just nu vet jag inte hur ofta eller om jag kommer orka blogga här den närmaste tiden. För tillfället känner jag ingen mening med någonting. Varenda gång det känns som det börjar närma sig ett försök så händer någonting som gör att det skjuts upp med flera månader. Och jag orkar inte med det längre. Kanske lika bra att ge upp tanken på ett barn helt. Jag har aldrig direkt trott på några högre makter utan mer trott på ödet. Men nu undrar jag om det ändå inte finns någon/något som har bestämt sig för att göra hela mitt liv till en evig kamp. Har ända sen jag började högstadiet gått igenom motgångar på olika sätt (behöver inte nämna någon av dem i detta inlägg men det har varit både stora och små motgångar).
 
Sitter här och gråter när jag skriver detta inlägg. Läser, redigerar och läser igen. Försöker samla ihop ord och tankar så att inlägget ska få någon form av sammanhang. Vet som sagt inte om jag orkar skriva så mycket framöver. Ville iallafall skriva ett inlägg så att alla ni fina kämpar därute skulle få veta vad som händer i mitt liv <3
 
 

Vart finner man det hopp som dött ut?

Såg att jag inte skrivit här på en och en halv vecka. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva. Har inte så mycket inspiration och motivation för tillfället. Det mesta känns faktiskt ganska negativt just nu. Och detta kommer att bli ytterligare ett deppinlägg att lägga i arkivet. Känner ni att ni inte orkar läsa massa negativa tankar kan ni sluta läsa nu.
 
Den här väntan gör mig illamående. Just nu känns det inte ens som att vi kommer hinna med ett försök i vår. Allting går så långsamt, förstår inte hur saker kan ta sådan tid. Provsvaren är klara nu och läkaren skulle bara skriva ihop och skicka svaren till min gynekolog. Det är nu över två veckor sedan vi fick hörra detta. Men med min (vår) vanliga tur så kommer det väll att komma annat emellan. Jag vet att jag låter bitter och det är jag också. Är inne i en sådan där period igen när jag bara kan tänka på hur orättvist allting är. Jag försöker verkligen vara stark men det känns inte som att jag orkar så länge till. Jag försöker se positivt på saker men det är svårt när man möter så mycket hinder. Mitt i allt detta kämpande har jag någonstans tappat bort mig själv och den jag en gång var. Känner mig tom inuti, utåt sett tror jag inte det märks jättemycket skillnad (kanske här hemma dock) - för när jag går till jobbet eller umgås med andra sätter jag på den fasad jag byggt upp. Har blivit ganska bra på att låtsas att allt är bra, har tillochmed blivit ganska bra på att kunna koppla bort all längtan när jag är någon annanstans än hemma. Men inuti är allt annat än bra, inuti faller jag samman mer och mer. Det känns som att det växer en stor klump inne i mig som tar över mer och mer av den jag en gång var. Vissa stunder försöker klumpen ta sig ur, då är det nära att min fasad rasar samman. Då vill jag skrika "vad vet ni egentligen?!" "ni vet inte ett j*vla skit om mig och vad jag går igenom!" Ibland önskar jag att klumpen fick komma ut så att alla får veta vad som händer i mitt liv. Men samtidigt är det inte jag - jag är inte den som skriker och gormar åt folk. Jag är (eller åtminstone var) den där lugna personen som alltid sätter andra framför mig själv. Den där som inte vill tynga andra med mina problem, den som inte vill säga hur det är eftersom jag inte vill att andra ska tycka synd om mig. För jag -jag är inte värd att tyckas synd om.
 
När jag var yngre oroade jag mig en del för hur jag skulle bli som mamma. Skulle jag klara av att ta hand om ett nytt litet liv? Skulle jag klara av att hantera allt trots genom åren? Skulle jag kunna bygga en nära relation till mitt barn som skulle göra att mitt barn skulle anförtro sig till mig i alla lägen? (en relation som jag själv saknat att ha till min egen mamma). Nuförtiden tänker jag inga sådana tankar. Nu oroar jag mig för hur livet utan barn ska bli. Hur ska jag kunna leva ett liv utan barn? Vågar inte längre tänka mig ett liv med barn för jag vet faktiskt inte om det någonsin kommer att bli så att jag får barn. Vågar faktiskt inte tänka längre än till... ja längre än till vad? Ser ingen framtid längre. Antagligen kommer vi så smånigom få sätta igång med ett försök. Men vart leder det? I bästa fall till ett barn men eftersom chansen för det inte är speciellt stor känns det som att det mer kommer leda till en kort tid av meningslös hoppfullhet. En tid då jag antagligen kommer må piss av olika hormoner, få hitta på meningslösa lögner för att kunna smita från jobbet, kanske få genomgå ett smärtsamt äggplock, förhoppningvis få genomgå en insättning och sen kommer jag känna ett sådant hopp att jag antagligen kommer kunna se en framtid med barn igen (känner jag mig själv rätt är det så det kommer att vara), för att sedan några veckor senare kastas in i den grå, kalla, själlösa dimman igen. Med tanke på hur jag känner kanske ni tycker att jag ska strunta i att göra något försök alls. Men nu längtar jag mer än någonsin efter att få vara gravid, efter att få barn, efter att få bli mamma. Längtan är så stark att jag kommer göra det där försöket ändå. Det är bara det att allt mitt hopp har dött ut. Varför skulle just jag av alla kämpande kvinnor (och män) därute vara en av de som lyckas bli gravid genom IVF (med PGD dessutom)? Är det något jag dessutom har lärt mig det senaste året är det att det finns absolut ingen rättvisa överhuvudtaget i världen. Det finns en fras/ett motto som jag under tiden för vårt kämpande har kommit att avsky så mycket mer än något annat. Och det är "allting går bara man vill" eller "allting går, bara man kämpar för det". Det är nog den största lögnen jag fått höra i mitt liv. För vem ska ge mig det barn som vi så hårt och länge kämpat för
 
Slutligen vill jag bara skriva att jag är fortfarande inne och läser de bloggar jag följer (vilket har blivit ganska många nu) men jag har inte orkat kommentera så mycket på slutet. Läser många olika bloggar, alltifrån de som precis som mig väntar på att få sätta igång sina första försök till de som gjort flera försök utan att lyckas. En del har gjort försök och har nu lyckats att bli gravida. Till er vill jag säga ett stort grattis och även om jag förstår att det måste kännas jobbigt och oroligt så hoppas jag att ni kan njuta lite av era graviditeter också. Jag hoppas så att det kommer gå vägen för er och att era gryn kommer stanna kvar hos er.
Jag följer även ett par bloggar där det nyligen slutat med missfall. Har än så länge inte varit med om något liknande själv så kan inte föreställa mig hur det känns för er. Men vill iallafall säga att mina tankar finns hos er och jag hoppas ni kommer finna styrkan att resa er och försöka igen <3
 
 

Alla de där känslorna

Jag har sen helgen legat sjuk med influensa -ont i leder, huvudvärk, feber, hosta, nästäppa samt rinnande näsa. Har därför inte orkat skriva något längre inlägg här inne. Idag känner jag mig lite bättre men har fortfarande lite feber och huvudvärk. Känns som att jag är sjuk hela tiden just nu. Och så fort jag blivit frisk så dröjer det inte länge förrän jag blir sjuk igen. Vet att jag jag lätt blir smittad på jobbet då vi har många förkylda och hostiga barn hos oss hela dagarna. Men jag undrar om inte hela den här situationen har gjort att mitt immunförsvar till viss del blivit nedbrutet. Det brukar aldrig ta så här lång tid för mig att bli frisk efter att ha varit sjuk och jag känner mig helt slut. Annars när jag är hemma och sjuk brukar jag kunna fixa lite här hemma, det har jag inte gjort den här gången. Och jag känner mig inte bara slut fysiskt utan mentalt. Vet inte hur jag ska förklara men från att ha haft huvudet fullt av tankar om allt möjligt och att ha försökt analysera alla tankar på massa olika sätt så känns det nu som att jag bara orkar tänka några tankar i taget innan de tar stopp. Och jag orkar bara tänka max en vecka framåt. Så fort tankar på sprutor, graviditeter, barn m.m. dyker upp passar huvudvärken på att bulta lite extra.
 
Nu i dagarna blev T morbror för andra gången. Och det var riktigt jobbigt för mig, kom lite tårar. Förstår egentligen inte varför för visste ju att de skulle ske och att det var på gång vilken dag som helst. Men just själva beskedet att nu hade det hänt. Då blev man återigen påmind om det där man själv inte har, det man inte kan fixa på egen hand. Något som borde vara en av de naturligaste sakerna i världen klarar man inte av, alla skuldkänslor skölde över mig.
 
Det är inte det att man inte kan bli glad för någon annas skull för det blir man absolut men det är svårt att alltid visa glädjen när den slåss med så många andra känslor och tankar: Smärtan i att man aldrig kanske själv får ligga med en nyfödd på mitt bröst, sorgen över att man kanske aldrig får känna glädjen över att dela ett graviditetsbesked till nära och kära, tanken på att stå ensam kvar när alla andra fortsätter sina liv framåt, ilskan över att hela ämnet kring ofrivillig barnlöshet ska vara så tabu att prata om, frustrationen över att människor i ens närhet inte tycks förstå trots att man förklarat för dem 100 gånger om varför man inte alltid är på topp och ändå får frågan "vad är det med dig, har det hänt något?". Och framför allt känslan över att känna sig så totalt misslyckad!
 
Har säkert glömt en hel del av alla de känslor som brukar röra sig hos oss ofrivilligt barnlösa men jag orkar inte tänka mer nu, huvudvärken gör sig mer påming :(
 
RSS 2.0