Min barnlängtan

Jag har sedan jag var ganska liten alltid tyckt om barn. Och när jag var i 15-18års åldern så sa jag att jag absolut max skulle vara 25 år innan jag fick mitt första barn. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt, om de nu ens någonsin blir det. Nu är jag 28 och ett halvt och vet inte ens om jag någonsin kommer att få bli mamma. Och det smärtar mig något otroligt. Vet inte om jag skulle klara av en sådan sak. Hur skulle man fixa det när den största önskan man har i livet är att få bli mamma?
 
Min mamma har fött sex barn och min mormor födde sex barn så jag trodde i min enfald att det inte skulle bli några problem för mig att bli gravid.
 
Jag fick min mens när jag var 14, efter det dröjde det ca ett år innan jag fick den igen. Och efter det fick jag den oftare men väldigt sällan varje månad. Oftast gick det mer än två månader mellan gångerna. Men istället för att oroa mig då så tyckte jag att det var skönt att mensen inte alltid dök upp varje månad.
 
Blev inte tillsammans med min första kille förrän jag var 20 år. Det förhållandet varade i ca 9 månader. Under de fyra-fem första månaderna hade vi oskyddat sex. Borde kanske ha reagerat då på att jag inte blev gravid. Men såg aldrig den killen som en blivande pappa till mina barn och efter några månader hade vi det inte så bra. När jag skaffade p-piller på ungdomsmottagningen blev jag utskälld av gynekologen (eller vad hon nu var) som jobbade där. Hon undrade varför jag väntat så länge med att skaffa p-piller och menade på att det var så att jag ville bli gravid och att det var för att jag var rädd att bli lämnad av min kille (ja hon uttryckte det ungefär så). Kanske borde hon istället ha ifrågasatt varför jag inte blev gravid under den tiden?
 
Min andra kille var jag tillsammans med i 3,5 år. Han hade en dotter sen innan. Hon hade precis fyllt två när vi träffades. En helt underbar unge som fick mig att längta massor efter barn. Och under den första tiden såg jag honom som en pappa till mina framtida barn, han var så himla bra med sin dotter. Men alltefter att tiden gick så visade han upp en annan sida och vårt förhållande blev sämre. Han behandlade mig rent ut sagt som skit. Var otrogen, misshandlade mig gång på gång psykiskt. Fick höra saker som att jag skulle hoppa framför tåget, att ingen annan någonsin skulle vilja ha mig, att jag inte var värd att älska o.s.v. Han gjorde knappt något hemma trots att han var hemma om dagarna och jag jobbade. Han var väldigt manipulativ, spred ut lögner om mig för att själv framstå mycket bättre. Trots allt detta och mycket mycket mer så fortsatte jag att se honom som en blivande pappa till mina barn. Ni kanske skakar på huvudet och undrar hur jag kunde fortsätta vara tillsammans med en person som behandlade mig så illa. Det gjorde jag också innan jag blev tillsammans med honom och läste om kvinnor som stannade kvar hos män som behandlade dem illa. Men nu förstår jag dem bättre. På något sätt fastnar man i sådana förhållande och ju längre man stannar dessto svårare blir det att ta sig ur. Jag har heller aldrig varit en person med bra självförtroende och hamnar man i en sådan relation blir självförtroendet inte bättre. En dag fick jag höra av en kompis till denna killen att ville jag ha barn skulle jag nog satsa på en annan kille för han ville inte ha fler barn. Detta kom lite som en chock för mig eftersom det inte var något killen hade sagt till mig. Jag konfronterade honom och han svarade undvikande. Men efter detta började killen att vara väldigt noga med att jag åt mina p-piller och han kom även med förtäckta hot och kunde säga saker som att "du vet att det finns piller som man kan beställa från nätet som framkallar missfall, det kan man blanda i maten utan att ens tjej vet det". När han sa dessa saker insåg jag att han verkligen inte ville ha barn med mig men jag blev även glad eftersom det fick mig att inse att han inte var killen jag ville skaffa barn med. Dock mådde jag så psykisk dåligt vid denna tidpunkt att jag stannade kvar i förhållandet eftersom jag verkligen inte trodde att det fanns någon annan som skulle vilja ha mig.
 
Till slut lyckades jag ta mig ur förhållandet och efter ett tag fick jag kontakt med min nuvarande kille. Dock hade mitt tidigare förhållande satt ganska djupa spår och jag ville verkligen ta det lugnt. För det första tog det flera månader innan vi ens träffades för första gången. Sen blev vi tillsammans och började ganska snart prata om barn men jag ville som sagt ta det lugnt, ville verkligen veta att allt kändes rätt. Vi flyttade ihop förra året i juli. Och först i mars i år kände jag att det var dags och då slutade jag med p-piller. Efter detta började det riktiga helvetet. Fick reda på att jag har Pco och kan inte få någon hjälp eftersom vi har en sjukdom i familjen och jag antagligen måste göra IVF med pgd. Nu går allt så jävla långsamt. Min bror skulle skaffa fram ett anlagsbärartest från sjukhuset. Om de hade fixat fram detta hade jag kunnat göra ett blodprov som man hade jämfört med anlagsbärartestet. Då hade allt gått mycket snabbare tills vi hade kunnat få hjälp, Men för det första hörde sjukhuset inte av sig igen till min bror som de hade lovat utan han fick ringa och tjata. Men de kunde inte hjälpa honom eftersom de inte visste att han "var han". Så då skulle han tydligen bli tvungen att ta sig dit. Men de kunde iallafall säga att han troligtvis inte gjort något sådant test eftersom det sällan gjordes förr. Va fan, kan de inte bara säga ja eller nej på frågan om det finns ett sådant test eller inte? De kan ju inte säga troligtvis inte. Så nu måste jag börja om från noll. Jag måste göra ett blodprov som tar över ett halvår att analysera.
 
Så nu sitter jag här 28,5 år gammal och vet inte vad jag ska ta mig till. Just nu känns ett barn ännu längre bort än vad det någonsin gjort i mitt liv. Och jag blir inte yngre. Vad ska jag göra? Orkar inte, pallar inte. Mår skit. Vill bara försvinna. Går till jobbet och använder all min energi för att visa en bra utsida och göra ett bra jobb. Hemma bara gråter jag.
 
 
Om jag bara hade reagerat på min oregelbundna mens när jag var ung, om jag bara hade reagerat på att jag inte blev gravid under månaderna jag och min första kille körde oskyddat. Om jag bara hade gjort någonting annorlunda. Då hade jag kunnat få hjälp snabbare nu. Då kanske jag tillochmed hade kunnat varit gravid nu. Om jag bara....Totalt sett kanske man kan säga att jag får skylla mig själv för att jag står där jag gör idag. Men det gör inte saken lättare. Snarare tvärtom. Jag hatar mig själv för att jag inte gjorde något tidigare. Men hur mycket jag än hatar mig själv kommer det inte att hjälpa om det visar sig att jag aldrig kommer att bli gravid.

Jobbig väntan.

Just nu går jag bara hemma och väntar. Men antar att det är lika bra att vänja sig för det lär väll bli den första väntan av många. Den här gången väntar jag på att min bror (som har den sjukdom jag nämnt i tidigare inlägg) ska få svar från sjukhuset. När han fick diagnosen så gjordes (förhoppningsvis) ett s.k. anlagsbärartest. Det är detta test de på sjukhuset ska se om de hittar i arkiven. Om de gör det kan de sedan ta ett blodprov på mig och jämföra. Men om de inte hittar det så måste man börja med noll på mig och utreda och det tar över ett halvår. Så jag hoppas verkligen att de får tummarna loss snart på sjukhuset och tittar efter om de har testet eller inte. Min bror ringde i måndags och de skulle höra av sig inom några dagar. Men hur många är några dagar för dem egentligen? Blir så himla stressad av att bara få gå och vänta. Önskar att man på något sätt skulle kunna få veta om man överhuvudtaget kommer att bli mamma.
 
Annars händer inte mycket, jobbar om dagarna. Men det är tufft, de tre första dagarna gick det bra denna veckan. Ja, när jag var på jobbet då men sen hemma kommer alla tankar igen. Sen torsdagen gick sådär, då var jag trött och disträ. Och fredagen var jag på kurs och då var det på något sätt lättare att koppla bort tankarna. Men jag märker att jag börjar bli mer och mer disträ. Frågar efter saker som ligger rakt framför mig, säger fel, svarar fel på frågor, glömmer vart jag lägger saker o.s.v. Måste tänka på annat. Men vet ärligt talat inte vad jag skulle göra om det visar sig att jag aldrig kan bli mamma.
 
Får avsluta med en liten sommarbild så att man åtminstone blir lite gladare i allt det deppiga, mörka.
 
 

Vet inte vad jag ska göra

Känner mig nedstämd och ledsen. Fattar inte hur jag ska fixa det här just nu. Känner mig så jävla värdelös. Har fått veta att jag har pco. Så kan inte bli gravid på egen hand. Livets mening enligt mig är att få barn och föra sina egna gener vidare till nästa generation. Sen kan jag inte ens bli gravid på egen hand, vet inte ens om jag kan bli gravid överhuvudtaget just nu.
 
Finns ingen som jag kan prata med om det här heller. Inte mina föräldrar, inte syskon, inte någon. Inte ens min sambo. Han tror att jag är sur hela tiden. Verkar inte som att han förstår att detta är jobbigt för mig och det gör mig ännu mer ledsen. Han har inställningen att allting löser sig. Kanske bra att han har det tankesättet så att vi båda inte bryter ihop. Men allt jag begär är lite förståelse. Fast kanske är det hans sätt att "sörja" och klara sig igenom det här. Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Allt som var så självklart känns helt meningslöst just nu.
RSS 2.0