Ingenting alls

Fick precis samtal från Huddinge. Det blir ingenting. Ett ägg var sjukt och de andra har inte gått att analysera. Orkar inte vara uppkopplad mot internet. Vill försvinna, förstår inte hur ni som gått igenom det här flera gånger orkar? Är det ens någon idé att fortsätta försöka om man inte ens får något ägg att sätta in?

Fortsätter att falla

Ringde Huddinge idag. Av de 7 äggen var 6 mogna men tyvärr var det bara två som befruktades. Så nu har vi bara två ägg kvar och de har inte ens blivit analyserade än. Är trött på att hoppas. Känns som att hela detta försöket var msslyckat ända från start. Ingenting fungerade så varför skulle det fungera nästa gång? Är väldigt trött på min kropp. Trött på att höra att det är bra att ha pco/pcos när man ska göra IVF. Det verkar ju inte stämma på mig att man får många ägg vid pco, och det verkar inte stämma att äggen är av bättre kvalité vid pco/pcos. Vill lägga mig och sova bort hela sommaren. Så att det kan bli höst och vi får sätta igång vårt nästa försök.
 
Vet att det fortfarande finns en liten chans men varför skulle något plötsligt gå vår väg? Här har man slitit sig igenom en hel behandling så får man kanske inte ens ett ägg att sätta tillbaka.
 
Ta hand om varandra <3
 
 

Mentalt slut

Har idag gjort mitt första äggplock. Var en av de jobbigaste dagarna på mycket länge, åtminstone psykiskt sett. Var hyfsat lugn när vi kom in till reproduktionskliniken. Sen fick vi sitta ned och vänta. Min sambo fick gå för att fixa sitt spermaprov. Under tiden blev jag hämtat och visad till vårt "bås". Där började nervositeten att smyga sig på allt mer. Kom en jättetrevlig barnmorska och pratade lite. Desto mer jag pratade desto mer nervös blev jag. Sedan kom det en kvinna med tre olika tabletter, en lugnande (ringde dem häromdagen och sa att jag var jättenervös så då blev jag lovad lite extra lugnande), en alvedon och en citodon. Tror att den lugnande tabletten gjorde att jag släppte ut massa känslor som jag stängt in länge. Höll på att börja gråta redan inne i båset. Tog dessutom ett tag innan min sambo kom tillbaka vilket kändes jobbigt. När han väl kom lyckades han få mig att skratta och jag tänkte att det här kommer gå bra.
 
När vi sedan fick komma in i rummet där äggplocket skulle ske fick jag prata med en manlig läkare som var den som skulle genomföra äggplocket. Han började prata om tabletter mot överstimulering eftersom jag hade så mycket äggblåsor (22 styck i bra skick enligt läkaren på hemmaplan). Sedan när jag låg i gynstolen och allting började så vet jag inte vad som hände. Tårarna bara kom, barnmorskan trodde att det var för att det gjorde ont så fick mer smärtstillande. I själva verket gjorde det inte jätteont, det kändes men det var absolut inte det som skapade alla tårar. Tror att det bara blev för mycket helt enkelt. Sen frågar läkaren något om att det borde ha hittats en del ägg och så hör jag embryologen säga "nää, det är bara tre än så länge". Då bröt jag ihop ännu mer. Fick efteråt åka i rullstol tillbaka till båset p.g.a. allt smärtstillande. Där fick vi reda på att det blev sju ägg totalt. Jag blev jätteledsen, en sköterska kom och frågade om jag grät för att jag hade "så ont". Hade just då lust att ge henne en smäll. Förklarade vackert att jag var ledsen för att det blev så få ägg. Trodde verkligen att jag av 22 äggblåsor "i bra storlek" skulle få ut mer än sju ägg.
 
Först när jag låg inne i båset hade jag inte så ont, men smärtan stegrades och stegrades. Fick värme att ha på magen men det hjälpte inte. Visste inte vad jag skulle göra. Reste mig upp och blev alldeles kallsvettig, så tror att jag var nära att svimma. När barnmorska kom sa vi till henne, eftersom jag redan fått så mycket smärtlindring ville de inte ge mig mer i tablettform. Istället fick jag ett stolpiller, inte så trevligt men kan säga att det åtminstone hjälpte.
 
Just nu är jag väldigt besviken och ledsen över resultatet med antalet ägg. Antagligen kommer det att försvinna något eller några som inte är mogna. Sen ska de ägg som är kvar bli befruktade och dessutom lyckas dela sig. Som om inte detta vore nog gäller det att det efter alla de stegen finns något friskt ägg kvar att sätta in. Har gråtit massor idag och gråter när jag skriver detta inlägget. Vet att det räcker med ett ägg men i nuläget känns det inte ens som att det kommer bli något ägg kvar att sätta in. Får helt enkelt försöka njuta av helgen så gott det går och hoppas på det bästa.
 
Som om inte det vore nog med att jag blev jätteledsen över äggplocket. Lagom tills vi hade kommit hem och jag hade lyckats återhämta mig lite fick jag besked som gjorde att jag bröt ihop igen. Min sambo pratade med en kompis som berättade att han ska bli pappa för första gången. Har inget emot det i sig men det var verkligen inte rätt tillfälle för mig att få reda på det. Desstuom är det den killen jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Han har bara varit tillsammans med denna tjejen i några månader. Innan var han tillsammans med en annan tjej i många år, de försökte bli gravida utan att lyckas. Sen när han blev tillsammans med den nya tjejen sa han till mig och min sambo att han är så glad att han nu är tillsammans med en tjej som kan ge honom ett barn (han sa dessutom att detta är en av de tre viktigaste sakerna för honom i ett förhållande). Detta sa han alltså till oss trots att han vet om vår kamp.
 
Denna dagen har alltså varit en riktigt jobbig dag psykiskt sett och jag känner mig helt slut mentalt.
 
 
RSS 2.0