Tänkte att jag skulle försöka mig på att skriva ett inlägg. Har massa tankar som snurrar runt i huvudet som jag skulle vilja skriva om. Samtidigt känns det som att det seplar ingen roll vad jag skriver just nu. För tillfället känns det mesta jag gör ganska meningslöst. Jag lever och "gör vad jag ska", men ingenting känns speciellt viktigt. Det jag mest av allt vill, min högsta önskan känns återigen ljusår bort. Om det tar den tiden jag senast fick höra så blir det ett försök tidigast i slutet av året. All väntan tär något otroligt på mig. Och det värsta är att det ligger utom min kontroll, det finns ingenting jag kan göra. För varje negativt besked som vi får känns det som att jag tappar en liten bit av mig själv. Hur många bitar kan man egentligen tappa innan man är helt förlorad? Och kan man någonsin få tillbaka de där bitarna man en gång tappat? Även om jag skulle få tillbaka de bitar jag tappat tror jag att de kommer vara som med vissa sår, de kommer för evigt att lämna vissa ärr efter sig.

 

Jobbet går fortfarande skapligt men jag märker att jag får allt svårare att fokusera när jag är där. Den senaste tiden har vi även haft otroligt stressigt av olika anledningar. Känns som att man knappt hinner andas emellanåt. Man skulle ju kunna se dessa stunder som något positivt då jag inte har tid att tänka på min barnlöshet då. Men dessvärre har stressen på jobbet mer negativ inverkan än positiv för min del. Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta på jobbet. Jag kan inte låta bli att tänka "är det så här jag ska ha det resten av livet? Stressa ihjäl mig över att ta hand om och utveckla alla andras barn samtdigt som jag aldrig någonsin kommer att få ett eget barn att uppfostra, utveckla och älska?" Har ändå kunnat hålla undan mina känslor ganska bra på jobbet, min sköld som jag omslutit mig av sitter där den sitter. Jag biter ihop och lyssnar till alla andra samtidigt som jag skriker inombords. Idag ruckades dock min sköld lite på jobbet. Vi hade vila och jag låg inne i ett rum med de yngsta barnen, de som skulle sova. Låg bredvid ett barn som först hade lite svårt att varva ner men efter en stund vände sig h*n om, tog tag i min tumme och lade handen på mitt huvud/kind och somnade. Drabbades av en sådan känslovåg att det var svårt att hålla tårarna borta.

Om jag ska nämna något positivt som händer i mitt liv så är det att alla helger ändå fram till slutet av maj har jag något inbokat. Ibland hela helgerna och ibland bara lördagarna. Det rör sig om alltifrån att vara flytthjälp till att åka till Ullared. Det är skönt för då har jag andra saker att fokusera på. Förhoppningsvis kan jag koppla bort de jobbiga tankarna någorlunda de närmasta helgerna. Och kanske, kanske får det tiden att gå lite snabbare.

Vill avsluta inlägget med att tacka för alla otroligt fina, stöttande och värmande kommentarer som jag fick på förra inlägget. Känns så bra att veta att man iallafall inte är ensam i sina känslor och att andra vet vad man går igenom (känns fel att skriva så eftersom jag inte önskar någon annan att gå igenom det vi gör men tror ni förstår vad jag menar). Ni är så otroligt fina allihopa och det känns så himla orättvist att vi alla ska behöva gå igenom det vi gör.