Jag har sen helgen legat sjuk med influensa -ont i leder, huvudvärk, feber, hosta, nästäppa samt rinnande näsa. Har därför inte orkat skriva något längre inlägg här inne. Idag känner jag mig lite bättre men har fortfarande lite feber och huvudvärk. Känns som att jag är sjuk hela tiden just nu. Och så fort jag blivit frisk så dröjer det inte länge förrän jag blir sjuk igen. Vet att jag jag lätt blir smittad på jobbet då vi har många förkylda och hostiga barn hos oss hela dagarna. Men jag undrar om inte hela den här situationen har gjort att mitt immunförsvar till viss del blivit nedbrutet. Det brukar aldrig ta så här lång tid för mig att bli frisk efter att ha varit sjuk och jag känner mig helt slut. Annars när jag är hemma och sjuk brukar jag kunna fixa lite här hemma, det har jag inte gjort den här gången. Och jag känner mig inte bara slut fysiskt utan mentalt. Vet inte hur jag ska förklara men från att ha haft huvudet fullt av tankar om allt möjligt och att ha försökt analysera alla tankar på massa olika sätt så känns det nu som att jag bara orkar tänka några tankar i taget innan de tar stopp. Och jag orkar bara tänka max en vecka framåt. Så fort tankar på sprutor, graviditeter, barn m.m. dyker upp passar huvudvärken på att bulta lite extra.

 

Nu i dagarna blev T morbror för andra gången. Och det var riktigt jobbigt för mig, kom lite tårar. Förstår egentligen inte varför för visste ju att de skulle ske och att det var på gång vilken dag som helst. Men just själva beskedet att nu hade det hänt. Då blev man återigen påmind om det där man själv inte har, det man inte kan fixa på egen hand. Något som borde vara en av de naturligaste sakerna i världen klarar man inte av, alla skuldkänslor skölde över mig.

 

Det är inte det att man inte kan bli glad för någon annas skull för det blir man absolut men det är svårt att alltid visa glädjen när den slåss med så många andra känslor och tankar: Smärtan i att man aldrig kanske själv får ligga med en nyfödd på mitt bröst, sorgen över att man kanske aldrig får känna glädjen över att dela ett graviditetsbesked till nära och kära, tanken på att stå ensam kvar när alla andra fortsätter sina liv framåt, ilskan över att hela ämnet kring ofrivillig barnlöshet ska vara så tabu att prata om, frustrationen över att människor i ens närhet inte tycks förstå trots att man förklarat för dem 100 gånger om varför man inte alltid är på topp och ändå får frågan "vad är det med dig, har det hänt något?". Och framför allt känslan över att känna sig så totalt misslyckad!

 

Har säkert glömt en hel del av alla de känslor som brukar röra sig hos oss ofrivilligt barnlösa men jag orkar inte tänka mer nu, huvudvärken gör sig mer påming :(